Nu lyser hennes figurer till i marsskymningen
Keramikern och konstnären Lisa Larson har gått bort
Vad är viktigt? Vad formar oss alla? Ofta tänker jag att det inte alltid är de stora politiska händelserna eller de mest uppburna konstverken. Det kan lika gärna vara en liten keramikhund av Lisa Larson. Vi har en sådan hemma. Vi köpte den för att den är så otroligt lik den hund, Stina, vi hade i femton års tid. Den står på en hylla, omgiven av böcker av Harry Martinson och Walt Whitman. När jag och min hustru pratar om den så är det en älskad, saknad hund vi pratar om.
Den har sorgsna ögon, så som Springer Spanielhundar har. Den är massproducerad och gullig. Men Lisa Larson har fått till de där sorgsna ögonen, som inte överger oss.
Nej, jag har ingen överblick över allt som konstnären och keramikern Lisa Larson åstadkom under sitt långa liv; hon föddes 1931 i Småland. Men jag och miljoner andra står i de stilla svallvågorna från hennes föremål som gått och går som djupa gravitationsvågor genom svenska hem och inte bara där. Jag glömmer inte de unga japanskor jag mötte i Dalarna. De hade vallfärdat till Sverige för Lisa Larsons och Stig Lindbergs skull (Stig Lindberg var konstnärlig chef på Gustavsberg när hon kom dit). På loppisar kan man stöta på folk som går och hoppas på att hitta något dyrbart billigt av Lisa Larson. Men de gör det sällan: Hennes keramik, djur och lucior, överger inte de hem där de en gång hamnat.
Nu har hon gått bort, vid 92 års ålder. Men i tusen och åter tusen hem lyser hennes keramikfigurer nu till i marsskymningen. Människor som annars kanske bryr sig föga om tingens hemliga aura, plockar upp en Pippi, en katt, eller som jag en hund och håller den ömt i handen. Och så har människor hållit keramik i handen sedan släktet blev bofast.
Min Stinafigur av Lisa Larson är massproducerad, uråldrig och när jag håller i den – outgrundligt unik.
