Konstfacks problem är ingen åsikt
Martin Aagård svarar Magnus Bärtås.
”Stå still”, ryter professor Magnus Bärtås till mig i gårdagens Aftonbladet .
Jag kanske inte borde falla för den oerhört enkla frestelsen att påpeka att det är så det brukar låta när en professor tappat kontrollen över situationen i klassrummet, men … jo, jag gör nog det ändå.
För det verkar vara precis vad som hänt.
Inte bara har Konstfacks elever betett sig vildsint, dessutom har konstdebatten spridit sig långt utanför det vanliga kretsloppet av vernissagebesökare och rymt ovanliga åsikter om journalistik, juridiskt ansvar och konstnärlig kvalitet.
Jag har själv yttrat flera av dem.
Hur kan så mycket olika åsikter rymmas i samma subjekt, frågar sig Bärtås.
Well … you tell me, Bärtås. Du är trots allt professor i konst. Själv har jag inga problem med att ett konstverk kan vara både stötande, fascinerande och skapat med diskutabla metoder.
Men att det finns problem med handledningen på Konstfack är ingen åsikt från min sida, det är ett sorgligt faktum. I Högskoleverkets utvärdering av Konstfack (R 2007:25) konstaterades att ett av skolans problem är att professorerna inte handleder sina kandidatelever.
Det är svårt att se att något har förbättrats när en elev stoppas så sent som några veckor före examen och hennes handledare på en direkt fråga inte ens kan svara på vad hennes verk innehåller.
Vad Magnus Bärtås egentligen vill med sitt inlägg förstår jag faktiskt inte, om det inte är att beklaga att det uttrycks för mycket åsikter om konst.
Jag jublar över en livlig konstdebatt där både de som skriver rasande utfall i artikelkommentarerna på Aftonbladet.se och professor Bärtås får delta.
”Stå still”, ryter professorn.
