Hunden biter inte

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-07-06

Michael Bulgakovs En hunds hjärta är en vass satir över den unga Sovjetstatens pretentioner på att bygga Den Nya Människan. En fanatisk professor skiftar organ mellan hund och människa och skapar ett vedervärdigt missfoster med hundens och människans sämsta egenskaper. Kerstin Perski har adapterat historien till moderna förhållanden, och då blir inte den nya människan kommunist utan konsumist. Det går naturligtvis an men udden i originalet är riktad mot förfelad idealism, och satiren förlorar i djup när den i stället riktas mot banal egoism och köplusta. Att det går att skapa än i dag skakande operasatir riktad mot samma mål som Bulgakov och med en snarlik uppläggning får svensk operapublik uppleva i höst, då Alfred Schnittkes Leva med en idiot har skandinavisk premiär i Malmö.

Paula af Malmborg Wards talang visar sig i Ärret som i andra verk i den instrumentala fiffigheten och lekfullheten. I det pyttelilla orkesterdiket på Gamla Teatern i Vadstena trängs orgelharmonium, cembalo, stor uppsättning av (diskret använda) slagverk tillsammans med fiol, klarinetter, bas och dragspel och de sju musikerna under nyblivne dirigentpristagaren David Björkmans ledning har många varierande och skojiga effekter att effektuera på sina instrument. Det är roligt att lyssna på men musiken tenderar att bli mer av illustrativ teatermusik än gestaltande operamusik. Särskilt som sångstämmorna inte är så kantabelt och melodiskt distinkta - alltför ofta tänker jag, att den här scenen skulle ha gjort sig bättre som teater än som opera. Men framåt slutet besinnar sig professorn och inser att man måste ta ansvar för sin vetenskap och inte skapa människor eller hundar hur som helst. Då tätnar musiken för första gången och den monologen lyckas tonsättaren ge så mycket koncentration och resning att den blir operans hjärtpunkt.

Som vanligt på Gamla Teatern ger den stora intimiteten god hjälp åt regissör och sångare, varje ord går att uppfatta, Henrik Holmberg är en perfekt läbbig halvhund, Nikola Matisic visar klar komisk talang som beundrande assistent, och Mikael Axelsson gör professor Gudomlikov trovärdigt auktoritativ men kunde ha finslipat honom mer i bitskt komisk riktning.

Opera

Lennart Bromander