Rödvinsmosiga och misstänkta
"...den typen av akut missförstånd
som kan uppstå när man till exempel försöker tala franska med en fransman"
Plats! Plats! röt den unge väktaren. Kulturchef 1, vi kan kalla honom Håkan Jaensson, stannade i steget, vem? jag?, tätt följd av Kulturchef 2, vi kan kalla honom LO-tidningens Tomas Lappalainen, och Bellman själv.
Vi var väl smådragna på rödtjut alla tre efter att ha utdelat Liffnerpriset på nionde våningen och gaggat oss igenom en kväll med de stenhårda armanitorpederna från Svenskan. Nu hade vi tagit varuhissen ner i den nattsvarta Globengallerian för att söka oss hemåt, och vandrade runt i den dystert släckta kommersen för att hitta en öppen utgång, ty när dörren till hissen slagit igen fanns ingen väg tillbaka.
Efter någon sekund av den typen av akut missförstånd som kan uppstå när man till exempel försöker tala franska med en fransman fick vi syn på schäferhunden och situationen klarnade något.
– Ni kan inte vara här. Det är stängt. Ni kan inte komma in.
Väktaren försökte besvärja de tre demonerna.
Kulturscheferna började förklara, visade presskort, pekade på varuhissen, men misstron, och kanske rädslan, var kompakt som en gammal blytyp. Spöken. Vi kunde inte vara här. Det var stängt.
Nattredaktionen fick lösa ut oss per telefon. Schäfern satt plats.
