Eleganta revor
Möjligen är det oavsiktligt att samtliga fyra dansverk som Kungliga Operan presenterar under samlingsnamnet Höstafton karakteriseras av olika slags revor: Nacho Duatos läckra Castrati med enbart manliga dansare om barockens genusförvirrade kastrater, Gunnlaugur Egilssons Degenerator där koreografin ständigt faller sönder, Tim Rushtons Kridt om gränsen mellan liv och död, samt Christian Spucks Förlorad tablå där barockens poser ständigt bryts av.
Dessvärre är programmet mycket ojämnt, koreografin i Degenerator spretar utan att något intressant uppstår, Kridt (Krita) är en ganska pretentiös historia där den redan tydliga tematiken för säkerhets skull påminns om av text i fonden och bruten engelska ur högtalarna.
Duatos Castrati är däremot en sorgmodig och vacker hyllning, inte minst Jens Rosén imponerar, men de högtalare som den bandade musiken (vokalmusik med countertenorer av Vivaldi) strömmar ur är dessvärre inte av kunglig halt. Bättre då när den utmärkte Benjamin Pope dirigerar Mendelssohns italienska symfoni i Förlorad tablå. För där finns plötsligt flödet, den ena vackra tablån efter den andra i en tät men luftig koreografi som vill visa det avbrutna, låta tåspets möta modernism medan rokokons ytlighet ekar in i nuet. Snyggt och elegant kan här en linje brytas så att ett slags helhet skapas. Och med Marie Lindqvist eller Jenny Nilsson i framkanten blir det njutbart också som hantverk.
Det är också i detta slags nyklassiska dans som Kungliga baletten besitter störst kompetens, det märks även i kåren, där disciplinen hos framför allt dess manliga del är god.
