Riskfylld färd i gränsland
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-05-10
Claes Wahlin om Salman Rushdies essäer
Titeln på Salman Rushdies essä- och artikelsamling handlar om gränser. Originalets Step Across This Line är något tydligare, för trots all retorik om globalisering, tillgänglighet och rörelsefrihet, så blir just gränserna, linjedragningar i alla dess bemärkelser, allt flera.
Att överträda dessa gränsdragningar, fysiska såväl som mentala, är det enda sättet att pröva deras legitimitet. Nära förbundet med sådana prövningar är ordet, alltså yttrandefriheten, just vad den fatwa som drabbade Rushdie för ett drygt decennium sedan sökte reducera.
Vad fallet Rushdie handlade om - grovt uttryckt: yttrandefriheten enligt väst, hädelse enligt öst - var på sätt och vis mer komplicerat än de senaste årens terroristhandlingar, eftersom det inte, visade det sig, lika klart gick att dela upp kontrahenterna mellan goda och onda.
I den omedelbara bakgrunden fanns de så kallade kulturkrigen, olika etniska gruppers krav på ett slags rättvis representation i såväl reella som i symboliska sammanhang. Den västerländska frihetstraditionen kritiserades för sina globala anspråk, och relativiseringen av ett antal så kallade omistliga värden ledde till att försvaret för den västerländska civilisationen avfärdades som kolonialistisk. Dessa bataljer utspelade sig främst på en symbolisk arena, platser där alltså ordet stod i fokus.
Rushdie är kanske inte den mest subtile av analytiker. Han hänvisar till tänkare som John Stuart Mill utan att för ett ögonblick reflektera över om exempelvis dennes obekymrade användning av ordet sanning betyder samma sak som i dag. För Mill fanns det ju en sanning, i dag tycks endast fanatiska religionsutövare ställa anspråk på sanningen med stor bokstav. Skillnaden är givetvis att det går en gräns, denna gång en som inte får överskridas, mellan sanningsaposteln och dissidenten: båda har exakt samma rätt att vara oense.
Välformulerad och ofta kvick radar Rushdie upp exempel på hur islamistiska extremister och terrorister agerar tankepolis runt om i världen. Sakernas tillstånd får honom även att, i alla fall till en viss gräns, försvara Bushregimens agerande efter den 11 september, även om han där drar en skarp linje i frågan om Guantánamofångarna.
Boken rymmer en del tillfällesprosa, artiklar och reflektioner som kanske inte alltid har tålt gränsövergången från dagstidning till bokpärmar. Å andra sidan hör essäer som den långa, inledande Ut ur Kansas, om Trollkarlen från Oz, till samlingens bästa. Oförskräckt och underhållande vindlar den längs Rushdies egen yellow brick road där precis vad som helst kan uppenbara sig runt hörnet. Fylld av "Visste ni att "" kring filmens tillkomst och öde ägnar han sig åt precis det slag av utläggning av populärkultur som är så sällsynt i svenska dagstidningar.
Likaså när han dyker ner i de egna minnena, som i skildringen av återbesöket i Indien efter den långa isoleringen där han lyckas överskrida den ena havererade förhoppningen efter den andra, som präglas av ett slags sökande starkt bundet till skrivarrollen. Sällan är argumentet för den fritt skrivande individen starkare än just då.
Essä
Claes Wahlin
