Hur svensk är svensken?

SAMUEL EDQUIST ser Göran Hägg göra upp med våra nationella myter

Det talas mycket om svenskhet nu för tiden, särskilt i samband med EMU-valet. Ur det perspektivet får Göran Häggs Svenskhetens historia en dagsaktualitet: Hägg visar att det "svenska" är en ganska ny företeelse och ständigt under omvandling.

Luciafirandet, dalahästarna, den allmänna flaggningen och nationaldagsyran är 1900-talsföreteelser. Och ytterst få kände sig som "svenskar" före 1800-talet. Detta är viktig och relevant kunskap som måste berättas om och om igen, inte minst i populärvetenskaplig form.

Frågan är bara om Hägg valt rätt kostym för sin bok. I själva verket handlar den mer om Sveriges än om svenskhetens historia. Läsaren får på 700 sidor ta del av 20 000 år av svensk historia från istid till nutid, med tyngden i den kulturella utvecklingen, med talrika exempel på hur etnisk medvetenhet, nationalism och så kallad svenskhet växer fram. Trots Häggs skickligheter som skribent blir berättelsen lite väl mångordig ibland.

Den här kritiken kan dock mer riktas mot själva genren i sig. Bland Strindbergs alla verk är utan tvekan hans kulturhistoria Svenska folket det tråkigaste, så Hägg är sannerligen inte i dåligt sällskap. Och bitvis tänder det till; Häggs formuleringskonst och rallar-svingar triumferar. Särskilt i redogörelserna om konst, litteratur och arkitektur spelar han mera på hemmaplan och tar ut svängarna lite mer. Och den som vill ta del av dräpande angrepp på reformpedagogik i skolan blir inte besviken. Detta är underhållande och allmänbildande.

Jag hade dock gärna sett ännu fler fördjupningar om just de nationella myternas historia. Det finns mycket spännande att skriva om sägen-omspunna platser som Gamla Uppsala, eller om nationella ikoner som Torgny lagman, Gustav Vasa och Lennart Hyland.

Boken hade vunnit på om Hägg i högre grad tagit del av den omfattande forskning som bedrivs om nationalism i såväl Sverige som internationellt. Häggs problem är att det är svårt att ifrågasätta själva kärnan i en nationell historia samtidigt som man skriver just en nationell historia. Det är kanske omöjligt att undvika att återskapa just den nation man åtminstone delvis vill dekonstruera.

Men Häggs ambition är inte bara att visa att "svenskheten" är historiskt konstruerad. Han vill också dra en lans för en sorts reformerad nationalkänsla - en fredlig och "god" nationalism i harmoni med alla andra folks nationalkänslor. Jag tror personligen inte att det i längden går att skilja mellan "god" och "ond" nationalism, men jag kan förstå och uppskatta det vällovliga syftet.

Häggs svenskhet har kanske lite väl djupa historiska rötter ibland. När han i bokens allra första mening talar om att "i begynnelsen var isen och havet", ger han intryck av att det redan för 10 000 år sedan fanns ett slags svenskhet. Andra exempel som han anför är kulturen av "äktsvenska kompromisser", den gamla svenska bondefriheten och den rättsliga kontinuiteten i lagarna från landskaps-lagarna och framåt. I dessa fall tangerar han den traditionella nationalistiska historieskrivning han annars distanserar sig mot.

Och när man kan tala om ett svenskt språk finns det en svensk nation, menar han och lägger stor vikt vid Gustav Vasas bibel 1541. Att de svensktalande i Finland också inlemmas i "svenskheten" blir då följdriktigt. Men ett gemensamt språk skapar inte nödvändigtvis en gemensam nationalkänsla, det kan vi se exempel på i före detta Jugoslavien. Eftersom nationalism och etnicitet är rent historiska konstruktioner, växlar det enormt från fall till fall vilka förment objektiva kriterier som anses utmärka olika nationer. Det kan vara språk, likväl som religion, historieuppfattning, politiska gränser och en massa annat i alla möjliga kombinationer.

Som populär översikt över Sveriges historia har Häggs bok många förtjänster, inte minst i det att han, till skillnad från en del andra, inte romantiserar kring kungar, krig och diplomati. Hägg berättar en annan och långt viktigare historia där många nationella myter förtjänstfullt detroniseras.

Och även om man som jag ifrågasätter meningen med att över huvud taget framhäva något som specifikt svenskt, så är den av Göran Hägg frammanade "svenskheten" mycket lättare att smälta än det mesta som brukar sägas i det ämnet nu för tiden. Här finns absolut inga dumheter om att det är typiskt svenskt att vara en självgod, korkad och Europafientlig välfärdsnarkoman.

Kulturhistoria

Samuel Edquist