Gruvstrejken som thriller
Publicerad 2013-12-09
Upproret från underjorden skakade Socialdemokraterna i grunden
Sommaren 1999 satt jag och skrev på ett större reportage om Stora gruvstrejken i Malmfälten. Bisarrt nog satt jag i Maraiskvarteren, i ett trettiofem grader varmt Paris, eller kanske var det inte så bisarrt, det var ju där, i Paris, som majrevolten -68 hade ägt rum, en revolt som också fortplantade sig in i strejken hundratals mil norrut.
Under vårvintern hade jag farit runt i Malmfälten, gått genom korridorerna i Ralph Erskines radikala bostadsbyggnad Ormen Långe i Svappavaara, suttit i uppgivenheten på Gruvtolvans kontor på Åkaregatan i Kiruna och glott på dekalerna där, ”Lägg ner Centern”, ”UT UR EU!”, och i Kvarteret Kilen i Malmberget, hemma hos Harry Isaksson, den gamla strejkledaren, i hans lilla kök, med bandspelaren emellan oss som långsamt svalde hans svordomar.
Jag fann ingenting, tyckte jag, ingen gammal kraft, ingen rot, allt hängde löst, tills jag hamnade i den lilla byn Kolari vid Torne älv, där Gruvtolvans ordförande hade sitt föräldrahem och sina rötter, och när vi stod där, på tunet, och språkade, jag och Jan Olof Kostet, först då - förstod jag - att det var därifrån de kom, pojkarna som satte Sverige och världen i stoppläge för i dag fyrtiofyra år sedan, de kom ”från byarna”, från småladugårdarna och jordplättarna där, utängarna.
Och det var då jag ”förstod” talet om människovärdet, ordet som färdades genom strejkveckorna, och som skulle ”skaffas tillbaka”. Jag hade inte insett hur ung industrin i en mening var däruppe. Jag satt hemma hos Eva Luspa, änka efter Elof - som var den i strejkledningen som företrädde människovärdeslinjen, att strejken handlade om något mycket större än löneökning, som jämförde den med kampen för allmän rösträtt, en ny epok, en mjukare industriform, och där demokratin också innefattar ekonomin - och frågade om vilken bakgrund han haft. Hon såg skarpt på mig över glasögonen, och sa; ”Vad tror du, bondson förstås! som alla pojkarna här!”
Det här var en hel generation, som på ett decennium flyttats från hemmamarkerna, från fiskevattnen, slåtterängarna, och ner i gruvan, och som nu stod och skakade sönder vid borraggregaten från Atlas Copco, som skulle bygga färdigt välfärdsstaten i dess yttre, handfast fysiska mening. Men deras hand mindes, allt möjligt, något djupare och längre. Det var den handen som plötsligt restes:
”I Svappavaara har strejkmöte anordnats i skolan. Mötet präglas av en orubblig enighet. På frågan: ”Hur många är beredda att offra allt för att vinna den här strejken” åker alla händer upp i luften.” (”Strejkdagboken”, Narrens verkstad, nr 4, 1970.)
Ingela Johansson är konstnär, och ger nu ut boken Strejkkonsten - röster om kulturellt och politiskt arbete under och efter gruvstrejken 1969-70. Är det här hennes historia, tänker jag när jag läser den omfångsrika redogörelsen, alla vittnesberättelser, intervjuer, återgivna dokument? I vart fall börjar hon sitt imponerande folkbildningsprojekt och bokarbete med den helt sakliga meningen: ”Jag heter Ingela Johansson”.
Själv heter jag Joar Tiberg, och jag har efterhand börjat förstå, att när jag tyckte mig ha funnit roten till upproret -69 vid lagården hos Jan Olof Kostet, i den lilla byn Kolari, där den nyplöjda hektaren för mandeln låg och ångade i majsolen - då var det också min egen historia jag försökte skriva, produkt av ett möte mellan norrländsk småbrukarmiljö och konservativt industriborgerskap. I min berättelse fanns också ett uppror mot de inre hierarkierna i min egen uppväxtmiljö. Förstås.
Det här är den tidigare Narrenregissören Hans Hellberg inne på i ett av de många vittnesmål som Ingela Johansson samlat: ”Det vi kallar klasskamp och klassuppror är i själva verket ett auktoritetsuppror. Det är egentigen ett fadersuppror”.
Vilken var egentligen de intellektuellas roll, konstnärernas, i strejkförloppet, och hur såg deras relation till de drömmar som plötsligt blev möjliga att drömma tack vare gruvarbetarna egentligen ut? Det är bland annat de frågorna Johansson letar sig fram i. Svar ger hon inte, men mycket upplivande redogörelser.
Oavsett hur man betraktar upproret och de borgerliga ungdomarnas roll i strejkförloppet, så var det våldsamt, en enorm konvulsion genom den socialdemokratiska partikroppen.
Först nu förstår jag hur stort det var: Alla var ju där. Sara Lidman och Olof Lagercrantz förstås, men också en hel studentgeneration, den sedermera världsberömde marxistiske sociologen och Cambridgeprofessorn Göran Therborn var där, och halva Skådespelarsverige, Tomas Böhm och Kajsa Ohrlander, Elisabet Palo och Björn Granath, alla frös de sig igenom dessa blåsvarta veckor på krönet till en annan värld. Deras historia har formats av dessa veckor, förstår man, på gott och ont. De ger alla djupt medryckande vittnesmål om detta. Boken är bitvis ett slags thriller. Strejken var en thriller.
Två spår (här finns många, och mängder av intressant sociologi, jag hoppas den blir föremål för många seminarier) vill jag föra fram:
Det ena gäller de djupa motsättningarna mellan kommunister och socialdemokrafter i Malmfälten, som kom till ytan igen under strejkveckorna. SAP:s folk hade under kriget angivit och internerat radikala arbetare, även egna partikamrater, i arbetsläger i till exempel Storsien. Filmaren Lars Westman, som tillsammans med Lena Ewert och gruvarbetarna själva stod bakom den storslagna filmen Kamrater - motståndaren är välorganiserad, arbetade en sen kväll med bilder i en källare i Malmberget:
”då kommer det ner en kvinna /… / Hon var gammal kommunist och sa att hon måste få andas. /../ Hon berättade en historia om att sossarna tagit hennes man som var fackordförande. Hennes man hade försvunnit och hon vände sig till polisen för att höra om de visst var han var. De visste, men de hade ljugit för henne om det. De hade tagit honom till arbetslägret i Storsien. Det här säger hon till mig, med en sådan glöd, mitt under pågående konflikt.”
Ett annat spår rör kraften i reaktionen. Konstnären Solveig Norrman, i samtal med Ingela Johansson: ”1975 slog dörren igen för alla radikala strömningar, reaktionen slog till.”
Det man ofta hör om är ju hur många av den tidens unga hanterat sin besvikelse genom att gå åt andra hållet, bli nyliberalismen försångare, som Klas Eklund, eller ideologiska småkonstaplar på kultursidorna, som Maciej Zaremba. Jag klandrar dem inte, de skriver vidare på sina tragedier, såsom jag på min.
Men det som här blir tydligt är hur hela strukturen ritades om med den globalpolitiska jordbävning som strejken var, (Financial Times följde den noga, likaså intellektuella över hela världen): det var nu det liberala mediemaskineriet och tankesmedjorna verkligen samlade sig: IB, åsiktsregistren, omdaningen av utbildningspolitiken, museerna (som hade upplevt en fri, folklig, närmast anarkistisk period vilken målande beskrivs av Pär Stolpe), allt, kan ses som del i reaktionen på det som nästan höll på att hända de där veckorna.
Själv tror jag dock inte att strejken, även om den lyckats, hade förmått lägga om samhället mot solidaritet. Precis som på Tahrir hade man för liten bas och heller ingen plan för att ta över statsapparaten. Snarare då att löntagarfonder och ett svenskt nej till atomkraft hade förmått reformera makten och inspirera västvärlden till en industriform som inte hade profiten utan människors växande som primärt mål. Det kan vara viktigt att påminna sig hur nära löntagarfonder - och därmed något som ändå liknade Elof Luspas och de andra gruvarbetarnas vision - socialdemokratin faktiskt förde oss.
Men det är i den oförsonliga reaktionen vi lever nu. När strejken är vunnen för SAP organiseras ett slags s-märkta ideologiska stormtrupper på arbetsplatserna, som ska rensa ut kvarvarande aktivism. En av organisatörerna sägs vara partistyrelsens Nils Gösta Damberg. Han figurerar senare i IB-affären och han grips 1975 på Arlanda med en kvarts miljon i sedlar i fickorna, i vad som visar sig vara en smuggelaffär mellan fackförbund i Europa.
Att Nils Gösta Dambergs son - fyra år gammal när pappan grips - i dag är gruppledare för partiet i riksdagen och var en av dem som höll i bilan när den milt vänsterorienterade Håkan Juholt fick falla betyder självklart ingenting.
Men att det är med visst nit som Mikael Damberg förvaltar traditionen bland socialdemokrater med norrländsk anknytning att hålla partiet rent från radikalism, där om råder inget tvivel.
Spökar fortfarande de stygga farbröderna i strejkkommittén, Harry Isaksson, Ove Haarala, Johnny Nilsson, som en gång satte hela s-garnityret på pottkanten?
Ja, de gör nog det. Vi kämpar på. Vi skriver vidare på våra berättelser. Mikael Damberg på sin, Ingela Johansson på sin, jag på min.
Men våra historier är tryggt förtöjda i de stora rörelserna, det tydliggör denna viktiga bok, i massornas viljor, i vilka de till sist ska slukas.
