Rasande rolig rysk klassiker
Publicerad 2013-05-21
”Tolv stolars” småbittra optimism en värmande lägereld
Rysk litteratur är som en tunnelbana med fyra linjer. Antingen kör man på Dostojevskij-spåret eller så stiger man av vid Tjechov. Andra föredrar Tolstoj som destination.
Den fjärde linjen är mindre känd utomlands, mer intern. Det är Gogol-linjen. Där trängs satiren och de skruvade fantasierna, skräcken, skrattet och absurditeterna.
Förlaget Akvilon presenterar i sin serie Ryska klassiker kultromanen Tolv stolar av Ilja Ilf och Jevgenij Petrov, i en gedigen och skicklig nyöversättning av Bengt Samuelson.
Tolv stolar följer Gogol-spåret, men parodierar och leker med alla stora klassiker. Den litteraturteoretiskt intresserade kan här simma i oceaner av intertextualitet. Men det är inte därför ryssarna läser Tolv stolar, utan för att det är en väldigt rolig bok.
Alla som bor i Ryssland kan något ur romanen utantill. Kannibalen Ellas ordförråd på fyrtio ord, den olycksalige fader Fjodors besvärjelser eller anslaget om att livräddning ligger i de drunknades egna händer – man får dem liksom med modersmjölken. Redigerare sätter rubriker med dem, politiker använder dem i sina tal.
Handlingen i Tolv stolar är en klassisk äventyrsintrig. I en av stolarna finns skatten, men i vilken? Jakten går över hela Ryssland, längs floden Volga och ända upp i de kaukasiska bergen. Den leds av litteraturhistoriens största strateg, kombinationernas mästare Ostap Bender, en man utan förflutet och utan framtid, en frejdig narr som i uppföljaren Den gyllene kalven (snälla Akvilon förlag, översätt den också!) växer över i en demonisk övermänniska.
Epoken som skildras i Tolv stolar är den föga kända parentesen i sovjetisk historia, nämligen NEP (Nya Ekonomiska Politiken). Under några få år, mellan blodigt inbördeskrig och Stalins terror, tillät den unga Sovjetstaten viss privat näringsverksamhet. Konstlivet höll redan på att stelna i socialrealismens former, men det fanns fortfarande andrum. Tolv stolar skulle inte kunna ges ut 1937, men 1928 gick det an.
Romanens obändiga, småbittra optimism blev sedan som en värmande lägereld för frusna själar under terrorns och krigens och stagnationens år. Livet är måhända lite ljusare i dag, men som Ostap Bender hade sagt, sammanträdet fortsätter, ärade jurymedlemmar. Isen rör sig.
