Guillou rörd av "Ondskan"

Såg filmatiseringen om sin skoltid med skräckblandad förtjusning

Att se sitt eget liv på bioduken var svårt att hantera för Jan Guillou.

– Jag fick se filmen tre gånger för att inte behöva gråta offentligt på premiären, säger han i en öppenhjärtlig radiointervju med aftonbladet.se om filmen ”Ondskan”.

Jan Guillous roman ”Ondskan” är en de bästsäljande romanerna i Sverige genom tiderna. Varför den blivit en sådan succé vet inte Guillou. Men han erkänner att den skildrar en stor del av hans uppväxt. Nu har skildringen av hans tid på internatskolan Solbacka blivit film.

– Det är klart att man är väldigt oroad för egentligen alla ens böcker som förvandlas till film. Film har ju en tendens att förvandla historien. Men den här filmen följer boken väldigt nära och är en rättvis återgivning av vad som står i boken och på så sätt är jag väldigt nöjd.

Jan Guillou är också tillfreds med hur filmen återspeglar hans tid på internatskolan.

– Om man vill veta hur det var på överklassens internatskolor för gossar i slutet av 50-talet och början av 60- talet så får man veta det.

Otrevliga minnen

Han erkänner att hans minnesbilder från skolperioden ibland nästan är skrämmande lika scenerna i filmen. Men det finns även de från skolan som inte har samma bittra minnen.

– När det gäller Solbackagossarnas minne från skolan så finns det två sorters minnen. Ett är ”jag minns överhuvudtaget ingenting” och det andra är minnena som stämmer ganska väl med den verklighet som jag skildrat. Och vad det här beror på kan man ju fundera över men det ger oss inte mycket.

– Det finns de som säger att Solbacka var en fullkomligt normal och trevlig skola. Men man kan inte ha undgått att se det i så fall. Det finns alltid människor som kan klara sig undan konflikter genom att spela lustiga, jamsa med, underkasta sig och sånt.

Att se filmen var för Jan Guillou en väldigt känslomässig upplevelse.

– Det är svårt första gången och svårt andra gången men nu när jag har sett den tre gånger så har jag övat mig så att jag inte ska behöva gråta offentligt på premiären.

Rollkaraktären skrämmande lik

Jan Guillous tycker att rollkaraktären är väldigt lik han själv under skoltiden. Han känner igen sig i Erik.

– Ja, på något kusligt sätt. Det var en svår roll att hitta skådespelare till eftersom det ska vara en ung person så klart och därmed också en rimligtvis otränad och oetablerad skådespelare. Men i denna Andreas Wilson så har filmmakarna verkligen gjort ett fynd. Jag tycker att det finns nästan kusliga likheter.

I föräldrarna ser han dock inte samma likheter.

– De är uppklädda i tidsenliga kläder efter alla konstens regler men om jag går direkt på minnesbilderna av min egen mor så var hon en mer filmstjärnelik typ än vad Marie Rickardsson är nu.

– Den ondskefulle fadern är i verkligheten en styvfar som dessutom är död nu vilket jag på intet sätt sörjer.

Verklighetsbaserade skildringar

Boken är verklighetsbaserad men vissa ändringar har Guillou gjort.

– I romaner finns alltid en blandning i stort eller smått av sant och påhitt eller förbättringar eller förändringar. Det är därför det är romaner och inte journalistik. Men å andra sidan finns det romaner som ligger väldigt nära verkligheten och nästan är journalistik och det här är en sådan roman.

Guillous positiva erfarenheter från skoltiden är få – men de finns.

– Jo, det är klart och de fina upplevelserna, även om dom inte dominerar när man ser tillbaka på den förfärliga tiden, ligger på området idrott och bultande tonårskärlek.

I filmen är den riktas hans kärlek till en ung kvinna som jobbar i matbespisningen - i verkligheten var dte annorlunda.

– Den bultande tonårskärleken drabbade en betydligt finare flicka än så men det hade inte passat lika bra i romanen.

Jan Guillou tror inte att de som har läst boken kommer att bli besvikna när de ser filmen.

– De som gillade storyn i bokform kan jag varmt rekommendera att se filmen också.

Susanne Nylén