Lyckan i att slita sönder något

JENNY TUNEDAL om Ge mig diesel av Maria Vedin

Ordet ”ändå” återkommer i Maria Vedins nya diktsamling Ge mig diesel. Det betyder ungefär ”trots detta” eller ” i vilket fall som helst”: Oavsett vad. Hon skriver: ”det ovetbara finns ändå på en mycket annorlunda plats” eller ”ändå är det alltför tunt / du ligger över mig och / språket hugger”.

”Ändå” slår liten bro i dikten, som mellan två platser, eller två utsägelsepositioner. Å ena sidan och å andra sidan. Härvaro och därvaro.

Det lilla ordet är ett av dessa dikters verktyg för att arbeta med den både avbrutna och oavbrutna förbindelsen mellan två olika sorters folk, två olika tillstånd. Ge mig diesel är tillägnad ”alla döda och alla levande” och ger en stark känsla av de döda som ett slags hackare, ständigt uppkopplade mot de levandes bräckliga nät, pockande, lockande, terrande. Det läcker mellan lagren av människa. Det stegras till ett väldigt sönderslitande:

”Det är som om tiden / inte längre håller sina överenskommelser / utan imploderar, trashar varje hin

na / som hittills ändå hjälpligt / kunnat kontrolleras.”

Vedins poesi når sin starkaste verkan när jag upplever att diktens hinnor är trashade, när bilder som ”jag ligger på diktens bädd” eller ”det ultravassa pentagram av stål som staden kastar mot mig” får stå tillbaka för något enklare och rakare: en otrolig hetta som kommer genom väggen eller lyckan i att slita sönder något. Då är hennes dikt så lugn och avklarnad. Ändå stor och obändig.