Friheten hos de värdelösa
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-03-29
Fastbunden och naken i en gungstol av obehandlad teak möter läsaren Murphy i Samuel Becketts roman med samma namn. Jag menar tvärtom. Murphy har på bokens första sida bundit fast sig i sin stol med sju sjalar. Läsaren blir först medveten om hur bunden i förljugen socialitet och meningslöshet hon/han är en bit in i texten.
Murphy är den ultimata asociala hjälten. Mannen som vill tomhet, mörker, viljelöshet, frånvaro, icke-kropp. Kroppen är ett beskäftigt fängelse och världen ett enda intrång. Det största intrånget av alla representeras av Celia, kvinnan som älskar honom och vill att han ska skaffa sig ett liv och i synnerhet ett jobb. Hon driver honom ut på stan där han går omkring hela dagarna och låtsas leta arbete. När han får ett – på Magdalenastiftelsens mentala barmhärtighetsanstalt – lämnar han Celia för tillvaron bland de patienter han kommer att högakta. För att de ingenting är värda och därmed ingenting önskar. För att de undkommit det enorma fiasko som livet i den stora världen är.
Scenen då Murphy knäböjer vid den psykotiske Mr Endons säng och ser in i hans ögon är glimrande i sin lakoniska förtvivlan. Här möter Murphy den blick han själv mest av allt skulle vilja äga – den vars fullständiga frihet och lugn kommer sig av att den inte alls ser den andre – och det gör honom så sorgsen, helt ensam. Fri, till sist, tillintetgjord.
Det här är en roman om en urusel man. Jag tycker mycket om dess sätt att vara nästan lika mörk och föga konstruktiv som världen. Att läsa den är att slippa hoppas. Eller att för en stund undkomma ett enormt fiasko.
