Hårt om mord och könsroller

Den samtida romanen, och i synnerhet kriminalromanen, är en arena för amatöriskt psykologiserande kring individen. Berättare och karaktärer undersöker löpande sina egna och andras bakomliggande motiv för de handlingar och känslotillstånd. Ofta finner de betryggande förklaringar som vilar på konsensus. Det dåliga kan ha med olika typer av emotionell eller professionell utbrändhet att göra. Eller en taskig barndom.

Andrea Maria Schenkels kriminalromaner arbetar före, eller rentav bortom, förklarandet. Det traditionella berättandet ersätts av ett slags bevittnande och formen är en avskalad, stram polyfoni av röster. En mångfald av orsaker och motiv kommer att genomkorsa varandra. När det fruktansvärda sker sker det aldrig av en enda orsak som går att identifiera och hålla på avstånd från det egna lilla livet. Det är det som är så fruktansvärt.

Schenkels första bok, som på svenska fick titeln Mordbyn, kretsade kring utplåningen av en familj i en liten tysk by på femtiotalet. Det bestialiska dådet berodde på att en individ tappade besinningen i en hårt pressad situation. Och på att människor inte talade med varandra i byn. Och på att människor spred rykten om varandra i byn. Och på andra världskriget, nazismen och det tyska nederlaget. Och på det kvinnohat som är en ofrånkomlig del av patriarkatet som samhällsbygge.

Hennes nya roman, Fallet Kalteis, bygger precis som debuten på ett verkligt rättsfall. Josef Kalteis hette egentligen Johann Eichhorn och var en ”folktysk” man, medlem av nazistpartiet, som i trettiotalets München våldtog och mördade kvinnor. Boken handlar om honom, lustmördaren, men framför allt om dåtidens och alla tiders kvinnodrömmar om ett lite ljuvare liv. Om att le mot någon för att få en drink, om att hångla upp någon för att få middag, om sex för pengar, äktenskap för trygghet, de lösningar som står till buds.

Schenkels klara, precisa språk, som måste vara föredömligt översatt, och hennes intelligenta sätt att skriva om brottet och dess förutsättningar känns ovanligt och befriande. Jag tänker ofta på Elfriede Jelinek under läsningen, på till exempel Glupsk och Älskarinnorna. Här finns, om än inte lika direkt, något av samma genomskådande. Ett hårt och oresonligt sätt att tala klarspråk om kvinnor och män och om villkoren.

helskärm

Ingen lösning, ingen lindring. Inga bortförklaringar.

Det här är en otäck bok. Det här är en vidrig värld.