Kärleken avgör i Engelsfors
Publicerad 2013-12-02
Underhållande avslutning av svenska fantasy-trilogin
Cirkeln är sluten. Nyckeln är här, den sista delen i Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs Engelsforstrilogi.
De två första böckerna, Cirkeln och Eld, vann både läsarnas och kritikernas hjärtan. Cirkeln nominerades till Augustpriset och ska filmatiseras av Benny Anderssons nystartade filmbolag. Böckerna, som sålts till 28 länder, har gjort ett segertåg, fått kultstatus och nu är verket fullbordat.
Nyckeln är den apokalyptiska delen av trilogin. Det drar ihop sig till slutstrid i Engelsfors. Portalen som håller demonerna ute är på väg att ge med sig - men vem har kraften att hålla emot? Utan att avslöja något av handlingen, kan det nämnas att Nyckeln har en mer komplex intrig än Cirkeln, som ju var uppbyggd som en klassisk pusseldeckare. Två offer, tre misstänkta, falska ledtrådar och till sist scenen där allt får sin förklaring. Nyckeln lånar i stället sin form av spionthrillern, komplett med dubbelagenter och fiendens fiender.
Någonstans halvvägs genom tegelstenen (den tredje delen är på drygt 800 sidor) ger jag upp mina försök att förstå de så kallade beskyddarnas dagordning. Jag inbillar mig att det kan kännas ungefär så här under en förhandling om Irans kärnkraftsprogram. Finns det något botten på alla underliggande agendor?
Om jag riktar läsarblicken bort från politiken på demonernas interna konferenser ser jag en annan, betydligt mer intressant berättelse.
Bergmark Elfgren och Strandberg har i alla tre böckerna ägnat sig åt en subtil kritisk prövning av sociala attityder. Cirkeln var ett ifrågasättande av tanken på att lika barn leka bäst. Häxorna i Engelsfors bildade ett väldigt omaka sällskap. Mobbaren och hennes offer föstes samman, liksom fjortisen och plugghästen. Kärleksrivaler tvingades att samarbeta. Så långt liknade anslaget en välvillig ungdomsbok, om det inte varit för svärtan som kom från dödens skugga.
I uppföljaren Eld skruvades temperaturen upp. Boken gjorde upp med så kallat positivt tänkande. Idén om att man med klämkäcka affirmationer skapar sin egen framgång framställdes som precis vad det var: demonernas avföda.
Nyckeln undersöker något så spännande som elitismens lockelse. Begrepp som makt och maktlöshet gestaltas på ett fantasirikt och lättillgängligt sätt i kollisionen mellan Rådets internatskolade påläggskalvar - och De Utvalda i Engelsfors, som snarare befinner sig i vad en allianspolitiker skulle kalla för ”utanförskap”. De Utvalda utsätts för Rådets misstro, förakt och allehanda åtgärder (ja, jag tänker hela tiden osökt på Fas 3).
Å andra sidan är Rådet hårt trängda av sina aktieägare, beskyddarna. Läst på det sättet blir boken underhållande även för vuxna, som vanligtvis inte lockas av urban fantasy.
I allegorisk form blottläggs en konflikt mellan de som åker i gräddfil och de som knappt har råd med mjölk.
Vänder jag bort läsarblicken även från den satiriska, allegoriska nivån hittar jag trilogins kärna, den som trollbundit de unga läsarnas hjärtan.
Kärlekens bräcklighet är vad allt handlar om.
Döden står ständigt beredd med saxen som kan klippa livets tråd. Livet darrar i en ängslan för ensamhet. De älskande flyr varandra, rädda att bli sårade. Och vad hjälper det att vinna hela världen om man förlorar sin själ?
Melodram är faktiskt inget skällsord. Melodram var reaktionen på klassicismens återhållna känslor. Melodram var i sin ursprungsform folkets svar på överklassens stela överläpp.
Engelsforstrilogin är en melodram i ordets bästa betydelse. Demonernas strävan efter ordning besegras av de unga häxornas stormande passioner. Kärleken är en storm som utplånar alla gränser.
