Har alla rätt att vara pappa?

KRISTINA HULTMAN läser om männen som slår - och barnens rättigheter

I Maria Ericssons avhandling I skuggan av pappa befinner vi oss i en krigszon. Mäns våld är ju på många sätt motsatsen till utopin om det jämställda samhället.

Ericsson som är sociolog i Uppsala har intervjuat två nyckelgrupper. Den första är mödrar som utsatts för våld och lämnat det bakom sig. Jag skriver mödrar här, inte kvinnor, eftersom ett av Ericssons syften är att synliggöra barnets perspektiv. Kvinnomisshandel borde i många fall, för att rätt förstås, heta mammamisshandel.

Den andra gruppen är den nya men relativt okända yrkeskår inom socialtjänsten som kallas för familje-

rättssekreterare. I deras händer ligger makten att styra över det lilla livet. Hur och vem ska hämta på dagis? Har det förekommit sexuella övergrepp? Ska barnen bo varannan vecka hos sin pappa fast mamma inte vill? Och varför vill hon inte?

Avhandlingen är ett bra exempel på att egna erfarenheter ofta berikar forskningen, både empiriskt och teoretiskt. Själv har Maria Ericsson en bakgrund inom kvinnojoursrörelsen.

Det som till en början framstår som ytterligare en dissekerande avhandling utan tydlig bäring på verkligheten (lättsmält är det inte) omvandlas efter hand till en komplex text som verkligen imponerar. Analysen är glasklar. Intressant nog får vi som läsare följa med när utgångspunkterna efter hand revideras. Kvinnor blir mödrar, män blir pappor, barn blir feministiska subjekt.

Det Maria Ericsson lyckats med är att i sociologen Anthony Giddens anda frilägga hur underordning konstrueras i vårt samhälle - i vardagen, genom att vi talar om, och gör, saker.

Så här säger till exempel mamma Helen, när hon ska försöka svara på frågan hur hon tycker att kontakten har varit med familjerätten:

"" Jag menar, en man som har varit våldsam kommer inte att komma till en socialsekreterare och säga till henne att "jo, jag har varit si och så och jag har slagit mina barn, men jag vill ändå ha gemensam vårdnad". Om han vill ha gemensam vårdnad kommer han och ljuger ["] han kommer inte att säga att han kan inte hantera sina " ja, sina aggressionsutbrott. Och jag vet, fortfarande, att han har dem när barnen är i huset. Och det har jag berättat. Men de ska vara så kallat opartiska, när det gäller " min före detta man och barnens relation.

Intervjuerna med mammorna ger dem helt enkelt röst i den retoriska strid som just nu pågår om vilken berättelse om mäns våld mot kvinnor som ska gälla på en offentlig nivå.

Ska vi fortsätta att lyssna till berättelsen om att mammorna är de verkliga bovarna i dramat? Den självömkande sorgesången om att männen i själva verket är de oförskyllt anklagade?

Eller ska vi lyssna till dem som - efter år av förnekande, lögner och diverse andra krumbukter - drar upp rullgardinen och plötsligt visar oss hur det egentligen står till? I deras eget, i pappornas och i barnens liv.

Motsättningarna på detta debatt-område är av en sådan dignitet att det är omöjligt att läsa Maria Ericssons text (bara en sån sak som att papporna inte är intervjuade) utan att hela berg av motargument tornar upp sig mellan raderna.

Jag ser rasande män framför mig. Fullladdade med motbilder, aggressivt nynnande på den där svenska folkvisan om att jämställdhetspolitiken vilar på mäns och kvinnors lika rätt till kontakt med sina barn.

Hela detta fantastiska svenska jämställdhetsbygge rasar som ett korthus inför berättelser om barn som ber sina mammor att "prata med domaren" för att det har hänt något under helgen med pappa.

Maria Ericsson beskriver det som att hon går in i en vägg när hon ska försöka få familjerättssekreterarna att tala om vilka effekter de tror att det kan ha på männen som föräldrar att de är våldsamma. De stakar sig. Hittar inte orden.

Sikten skyms av en annan föreställning, djupt rotad i socialsvängen. Den om att våld mot mammor kan hållas isär från barnens situation. Det betyder att en pappa kan vara kärleksfull mot barnen även om han utövar/utövat våld mot mamman. Den för jämställdhetspolitiken så besvärande faktorn, att våldet genomsyrar hela personligheten hos den som hotar och slår, får inte utslag. Och barnen skiljer sig ju inte, som bekant.

Ett annat viktigt forskningsresultat rör synen på normalitet. Svenska myndighetspersoner har helt enkelt en mycket starkare beredskap att möta våld bland individer eller familjer som på ett eller annat sätt kan definieras som avvikande. Våldet förnekas oftare när det återfinns bland "svenska måttlighetsdrickande, socialt välanpassade fäder, eller i familjer som i övrigt framstår som normala", skriver Ericsson. Fäder som i övrigt framstår som normala kan helt enkelt inte vara våldsamma, resonerar familjerättarna. Eller i alla fall inte så våldsamma så att det riskerar att påverka barnen negativt.

Om våldet ska erkännas bör alltså mannen i fråga vara öppet alkoholiserad eller invandrad. Är du slagen sönder och samman, blir du också garanterat trodd. Det framkommer också tydligt i intervjuerna med familjerättssekreterarna att våldet när det väl erkänns definieras som något "avvikande". Det finns till exempel en stark benägenhet att överbetona invandrarmäns våldsbenägenhet, att etnifiera våldet.

Så hur svarar samhället på den vanmakt som Maria Ericssons slagna möd-rar vittnar om?

Ja, det svarar " inte alls.

Den socialpolitik som ska vara könsneutral är i själva verket dolt könsrelaterad och starkt anpassat till de våldsamma fädernas vilja. Således har barn i Sverige i dag umgängesplikt, även i fall där det bevisligen förekommit våld och/ eller sexuella övergrepp. Och den mamma som inte aktivt medverkar till att skicka i väg sin unge till pappa (genom att till exempel moderligt lugna och övertala barnet) löper själv risken att bli av med vårdnaden.

För pappor betyder det frihet utan ansvar. För mammor ofrihet med ansvar. Att han misshandlat mamman, ofta i barnens åsyn eller omedelbara närhet, räcker inte för att umgängesrätten ska dras in. Vill han träffa sina barn eller ansvara för deras omsorg, ställer samhället upp. Vill han inte, går samhället inte in och tvingar honom.

Här öppnar sig ett rättstomt rum, påpekar Maria Ericsson, där barnen framstår som rättslösa och mödrarna som deras enda allierade. Lagen bidrar till att bygga upp en destruktiv maskulinitet på nytt.

I samhällets ögon är det mammorna som bär det yttersta ansvaret för barnens välbefinnande. Hon står där som en slags dominerande retorisk figur för hur "den goda föräldern" ska bete sig. Det är liksom inte lika noga att pappa ger barnet den omsorg och den trygghet det behöver. Mamma finns ju där som buffert. Kraven på pappor - för att de ska passera gränsen för vad som i socialtjäns-tens ögon kan anses vara "good enough" - ställs mycket lågt.

Den provocerande - och i svensk jämställdhetsretorik helt förbjudna - fråga som man måste ställa sig blir: Är en man som utövat våld bra nog som förälder?

Några enkla slutsatser om den frågan går inte att dra efter att ha läst Maria Ericssons avhandling. Annat än att det är hög tid att öppna ögonen. Förmodligen måste hela synen på föräldraskap och kön förändras - helt enkelt frikopplas från tanken på blodsband - för att vi ska komma vidare i jämställdhetspolitiken. OK. Några av oss delar syre och näringsämnen under nio månader, men detta faktum ger inte den vuxne några självklara rättigheter i relation till sina barn. Från en förälders sida gives bara rätten att visa kärlek, respekt och tolerans.

Mödrarna som kämpar för att deras barn ska skyddas mot våldet framstår på så vis som ett lika betydelsefullt politiskt avantgarde som till exempel homoaktivisterna som kräver att få gifta sig i Svenska kyrkan. Båda grupperna utmanar tanken på att blodsband och barnaalstring ska gälla som kriterium för en människas grundläggande samhälleliga rättigheter. Morgondagens samhälle måste bygga på helt andra värden. Här vilar fröet till en helt ny sorts politik.

Avhandling

Kristina Hultman (kultur@aftonbladet.se)