Starkt om klass och kön

Kristian Lundberg

Elsie Johanssons historia leker trovärdigt med både form och innehåll

helskärm

Elsie Johanssons Sagas bok - en trovärdig historia leker med både form och innehåll - för vad är det egentligen som sker i den här mångfacetterade berättelsen, där ask efter ask öppnas och blottläggs på sitt innehåll?

Det blir ibland som att sitta med ett stort pussel framför sig. Man försöker lägga samman bit efter bit, passa ihop lösryckta delar. En flik himmel här, som kanske passar där. En bit mark där, som kanske kan fogas in här. Jag kommer att tänka på Kerstin Ekmans roman Grand final i skojarbranschen just i det här med att kunna använda sig av ett mer lekfullt anslag för att på det sättet kunna blottlägga en större struktur, en vassare kritik. Hos Elsie Johansson bär den kritiken tydliga referenser till både klass och kön.

Vi möter berättelsens huvudperson, en strax fyrtioårig kvinna, anställd på en veckotidning där hon bland annat skriver om mode och design. Saga Modig har ett havererat äktenskap bakom sig, och tycks leva med en tärande känsla av skuld, inte minst gentemot sina syskon. Vi ser henne uppträda i olika åldrar, olika miljöer. Dramat får sin naturliga navigeringspunkt i och med att det sker en bouppteckning efter moderns död.

Och så rullar det vidare i ett allt hastigare tempo. Det berättas en tigandets historia där vanmakten sitter som rovdjursklor över axlarna, där varje ord och gest tolkas på sitt mest snäva, fördomsfulla sätt. Det är en värld utan nåd, utan försoning.

Till en början blir jag frustrerad, närapå irriterad. Berättelsens delar skaver mot varandra, fogas inte samman på det sätt som man som läsare hade kunnat föreställa sig. Men. Efter ett tag ser jag istället medvetenheten bakom just det stilgreppet.

I Sagas bok tycks det centrala vara klassresenärens konstanta känsla av skam, en i huvudsak kvinnlig syssla i berättelsen. Det är en klassdefinierad känsla, inte minst i förnekandet av den egna bakgrunden, där huvudpersonens föräldrar blir till trampoliner in i en exposé av konstant ruelse och osäkerhet. Hur bli fri? Hur bli till den man skall vara när den egna biografin hela tiden kastar mörka tunga skuggor över varje livsval? Ett svar: att inte fly, inte vika undan.

Det finns en föreställning om att klassresan är en rörelse från en punkt till en annan. Det stämmer alls inte. Klassresan är en konstant rörelse. Det är inte en rak framåtrörelse där man till slut befinner sig i en trygg hamn, i form av en kärnfamilj, ett akademiskt yrke och en välklippt rabatt omkring de egna ägorna. Klassresan rymmer också alla dessa sällan artikulerade känslor av just skuld, oro, skam.

Om detta skriver Elsie Johansson på ett mycket inkännande sätt, meningarna piskas fram, som brännande rapp över statarryggen - för, tycks hon fråga - var finns det plats för kärlekens nåd i en sådan värld? Svaret är: om det finns det minsta utrymme för kärlek så måste man stjäla den platsen.

Sagas bok är ingenting annat än ett stycke samtida litteraturhistoria om just klass och kön. Starkt. Levande. Och ibland just lika irriterande som storslaget.