... kröp in i röven och försvann

HANNA HALLGREN om en text som stelnar till cement

Min favoritapokryf är den israeliske filosofen Thomas barndomsevangelium. Texten tros skriven på 100-talet och handlar om Jesus som barn. Det som fängslar är att Jesus beter sig så nedrigt; sina övermänskliga krafter använder han till att döda och göra människor blinda. När han sedan själv känner för det gör han människor levande och seende igen. Det finns, hos pojken Jesus, en (mänsklig) nyckfullhet inför gott och ont. I texten medför detta att relationen mellan godhet och ondska problematiseras på ett vis som Nya testamentets helgjutna Kristusgestalt inte tillåter.

Jag tänker på Thomas barndomsevangelium när jag läser Nikanor Teratologens (alias Niclas Lundkvist)

Hebbershålsapokryferna, och av två anledningar. För det första är Teratologens bok också ett slags apokryf, fast nutidsbaserad och långt mer ironisk och närmast frejdigt parodierande det bibliska originalet. För det andra är Hebbershålsapokryferna, liksom barndomsevangeliet, ett textprojekt som för mig för tankarna till relationen godhet-ondska. Men i stället för att problematisera relationen, upplever jag att Teratologens text upphäver själva relationen. Monomant berättande nivellerar texten allsköns värdegrunder, nivellerar texten språket och dess (värde)laddningar, och jag kommer att tänka på ramsan "världens vigaste man kröp in i röven och försvann". Lite så känns det med texten, som att den försvinner in i sig själv. Sväljer sin svans. Sitt följe av konnotationer. Tills allt blir blankt och landar på noll.

Hebbershålsapokryferna kan läsas som del tre i en trilogi (kanske blir det fler böcker?) om Morfar och Pyret. Karaktärerna fanns redan i debuten Äldreomsorgen i Övre Kågedalen (1992) och i Förensligandet i det egentliga Västerbotten (1998). I Apokryfboken är allting bibliskt och samtidigt i Norrland. Samtidigt regionalt, lokalt, dialektalt. Och med fula ord som man förstår globalt. Morfar och Pyret är bibliskt rörliga; de är apokryfa huvudpersoner både i Gamla och Nya testamentet. I GT säger Moses-Morfar: "Ni har svina ner er nåt för jävlit me den där knulldockan. De hade knappast vare värre om ni knullat Lenins riktiga lik [---]" (knulldockan som Teratologvariant av guldkalven), och i NT säger Kristus-Morfar: "Vilket ä lättast, att säja till krymplingen: dina synder ä förlåtna, eller säja: Stig upp, lås din permobil å gå på krogen å ragga fitta, trut eller rectum?" (apropå Jesu under).

Det mest intressanta med Teratologens apokryfbok är nog, och paradoxalt nog, dess närhet till Bibeln. En närmast vansinnig närläsning måste ha föregått - och beblandat sig med - själva skrivprocessen. På Vertigo Förlags hemsida står att läsa att "Teratologen sodomiserar Bibeln", men jag trycker inte det. Jag tycker snarare att Teratologen medvetet härmar Bibeln fel. En rasistisk porrsyntax flyter hädande och lockande på ytan. Men eftersom, och detta är det minst intressanta med Hebbershålsapokryferna, texten aldrig tillåts övergå från att vara berättande till att bli gestaltande, så stelnar syntaxen. Blir cementlik, sida efter sida (upp och ner). Endast de mest masochistiska Teratologfansen torde kunna dyrka denna bok; stramt ledda av der Text, och med koppel kring tungrötterna.

Apokryf

Hanna Hallgren