Män kan slå sig trötta på de utsatta flickorna
Berättelserna från HVB- och Sis-hemmen gör ont att läsa
Publicerad 2024-05-08
Barn far illa i statlig och kommunal vård. De kränks, misshandlas, våldtas. Vissa dör.
Två nyutkomna reportageböcker riktar ljuset mot en verklighet som få svenskar känner till – de nya barnhemmen.
Marja Grill är grävande reporter på SVT med flera uppmärksammade avslöjanden på meritlistan. I boken ”Varför dog John Walter?” undersöker hon händelserna som ledde till att en femårig pojke drunknade i en å utanför det HVB-hem där socialtjänsten har placerat honom. Hur kunde ett litet barn dö i samhällets vård? Två anställda blev fällda för vållande till annans död i tingsrätten men friade i hovrätten. Det juridiska efterspelet pågår dock fortfarande. Föräldrarna driver en process mot kommunen som placerade John Walter på HVB-hemmet trots dokumenterade brister där.
Grill närmar sig förloppet med professionens krav på saklighet och opartiskhet och samtidigt med starkt mänskligt patos. Att hålla så utforskande, empatiska och ändå djuplodande och svåra samtal både med föräldrarna och med personalen är en journalistisk bragd. Samtalen varar över tid, från de första nyhetsflasharna till den sista förhandlingen i rätten. Parallellt talar Grill med flickan Sofia, vars fall uppmärksammades stort i medierna när socialtjänsten flyttade henne från ett familjehem där hon växte upp till ett HVB där hon isolerades från omvärlden.
Boken blir en finmaskig väv som fångar upp de utsatta barnens situation i världens bästa land där barnkonventionen blivit antagen som lag. Men vad är det då som gör att barn far illa efter att socialtjänsten klivit in? Hur ser vägen ut från välvilja till katastrof?
Porträtten av föräldrarna i boken är djupt berörande. De har olika livsförutsättningar och olika syn på vad som är bäst för deras barn. Båda kämpar för det de tror på och vänder sig till samhället för stöd. Här tänker jag på socialtjänsternas generella beröringsskräck inför vårdnadstvister. Familjerättsliga enheter är separerade från de delar som handlägger frågor om barnens stöd och skydd. Ytterligare en gräns går mellan socialtjänstens familjestödjande funktioner och de som beviljar stöd enligt LSS. Ett barn med särskilda behov vars föräldrar inte kommer överens riskerar alltid att bollas mellan dessa tre instanser och inte få hjälp alls eller, som i John Walters fall, få fel insats som direkt skadar barnet.
Ovanpå detta kommer så de vinstdrivande välfärdsföretagen som socialtjänsterna är beroende av. HVB-hemmet som misslyckas med att hålla uppsikt över den livliga femåringen tillhör Humana som förra året gjorde en vinst på 89 miljoner kronor. Många röster i boken bekräftar det skandalösa i att höga dygnsavgifter och soliga försäkringar om bästa möjliga vård går hand i hand med underbemanning och utmattad personal.
Precis när jag hinner tänka att staten och kommunerna borde driva mer vård i egen regi får jag en käftsmäll av reportageboken ”I statens våld. En berättelse om Sis och de statliga ungdomshemmen”, skriven av journalisten Valeria Helander och visselblåsaren Sabina Björk.
Patoset är samma som i Grills bok men uttrycksmedlen är annorlunda. Här brinner vreden, här svartnar boksidorna av eld och aska. Sverige var ju första landet i världen som förbjöd all barnaga. Hur kan det komma sig att personalen på Sis kan slå ut tänderna på barn och knäcka deras revben utan att någon straffas för det? Hur kan barn utsättas för kränkningar och grova sexuella övergrepp utan att lagstiftaren rör en fena?
Helander och Björk går med pedagogiskt tålamod igenom historien om Sis, en statlig myndighet som har till uppgift att erbjuda vård till barn och ungdomar som riskerar att skada sig själva och andra i så hög grad att de inte kan vårdas utan särskilda befogenheter, det vill säga inslag av tvång och våld. Självklart är våldsanvändningen noga reglerat i lag, på samma sätt som andra uttryck för statens våldsmonopol. Men här kommer paradoxen – barn på Sis far mer illa än intagna på landets fängelser.
Det gör fysiskt ont att läsa barnens berättelser, höra dem berätta om tortyrliknande behandling. Vissa är inlåsta år efter år och får permanenta skador. Här kommer ännu en paradox – det är inte äldre kriminella pojkar som i störst omfattning utsätts för så kallade avskiljningar och fasthållanden. Tvärtom är det flickor med neuropsykiatriska diagnoser, trauman och självskadebeteenden som är mest drabbade. I rättvisans namn påpekar författarna att det inte är alla Sis-hem som beter sig lagvidrigt. Uppenbart är det bara på vissa hem som machokulturen möter tystnadskultur i en giftig blandning. Män kan slå sig trötta på utsatta flickor där.
Den tredje paradoxen är myndighetens ogenomträngliga teflon.
Alla har nämligen varit bekymrade, förfärade och förbannade i årtionden. Tillsynsmyndigheten IVO kritiserar och höjer tonen. Justitieombudsmannen rasar. FN:s barnrättskommitté ger skarp kritik. Nu senast ryter Riksrevisionen ifrån. Men ingenting verkar bita på Sis högsta ledning. Helander och Björk pekar träffsäkert ut deras slingrande mantra: lokalerna är slitna, personalen är dåligt utbildad, ungdomarna har allt svårare problematik. Man lappar och lagar, blundar och duckar. Men myndigheten kan ha rätt i att problemet är strukturellt. Barnen hamnar inte på Sis av sig själva, de placeras där av socialtjänsten som kan flytta barnen därifrån men fastnar i maktlösheten inför obefintliga alternativ.
Den nuvarande regeringen har beslutat att i grunden reformera Sis. ”Det är dags att stänga ett kapitel och påbörja ett nytt”, säger det ansvariga statsrådet. Men vad händer fram till dess? Barn som både behöver skydd, stöd enligt LSS och insatser från psykiatrin har fortfarande ingenstans att ta vägen i världens bästa land.
