Människans kaotiska inre framför allt annat

Jäderlings roman hör hemma i en tidskapsel för framtiden

helskärm

Det skulle vara kul att lägga ner Viktoria Jäderlings ”Fjällets succé” i en tidskapsel. Framtida läsare skulle få en mycket precis, och väldigt förvirrande, bild av samhället idag; de skulle bli upplysta och trollade på samma gång. Det är förresten ungefär så det känns att läsa den i detta nu.

Om Jäderlings debut, novellsamlingen ”Åh Lunargatan” (2017), i många stycken påminde om en roman, så bär andra boken, romanen ”Fjällets succé”, på många av novellsamlingens kännetecken. Hon är förvisso bara två böcker in i författarskapet, men det står ändå klart att Jäderling inte lider av någon nämnvärd konventionsbundenhet när det kommer till genreindelning.

Här skildras ett gäng människor och deras inbördes relationer mitt i ett samtida Sverige, den utgår från en kärnfamilj som sönderdelats på så många vis att jag fortfarande, när romanen är slut, är osäker på vilka som är levande och döda. På samma sätt faller boken som sådan sönder i delar, alla dess kapitel är betitlade och som små berättelser i egen rätt. Syskonen Herta och Henrik, föräldrarna Disa och Bror, alla deras vänner, flickvänner, pojkvänner, kollegor passerar revy i olika vinklar och vrår. Det enda man kan vara riktigt säker på är att mamma Disa någon gång försvann på fjället. Kanske är det alltings urscen.

Och det finns onekligen en doft av psykoanalys över den här berättelsen, närmare bestämt ter den sig som ett slags drömtydningsprojekt. Det finns inget i ”Fjällets succé” som jag som läsare kan vara säker på verkligen har skett – inom romanens egen verklighet. För alla dess figurer är det de läser, tänker och framförallt drömmer överordnat deras yttre verklighet och därmed också handling och ramar.

Viktoria Jäderling övertygar inte minst med sitt språk och sin stil, som på samma gång är så piggt energisk och skönt avslappnad. Det är slängigt och rappt, och ofta väldigt roligt när det kommer till de skarpa iakttagelserna av vår tid; Henriks flickvän Rosa som försöker sig på en tveksam kolonialismdoftande karriär som dancehall-influencer, Herta som vill göra sig pengar på en behandling som bygger på knackningar på hjässan och gubben i radio som vill vara klimatsmart men fått vänta i en evighet på sin elbil på grund av komponentbrist.

Tidsmarkörerna är många och de blandas sömlöst med drömsekvenser, fantasier, tillbakablickar. Det finns drag av surrealism här, men också något karnevaliskt. Och det ställer krav på läsarten: det är rätt skönt om man bara gungar med, men väldigt ansträngande så snart man försöker förstå. Man måste befinna sig på rätt frekvens.

Det finns något befriande med romaner som så uppenbart negligerar läsarens inlärda behov av en tydlig handling och berättelse. Det är inte många som avviker från den kursen lika bestämt som Jäderling gör, när hon på sitt säregna vis sätter människans kaotiska inre före allt annat. Jag uppskattar den ansatsen mycket, men tror dessvärre ändå att ”Fjällets succé” till sist bara kommer dröja sig kvar som något jag drömt.

Eftersom Viktoria Jäderling skriver för Aftonbladet kultur recenseras hennes roman av Therese Eriksson, litteraturkritiker i SvD.