Nu går det väl för fort, Eriksson?

Kjell Erikssons förra deckare, Prinsessan av Burundi, var kanske den hittills bästa i serien om den numera ensamstående mamman och kriminalpolisen Ann Lindell. Uppsala fläktes upp i sina klassbeståndsdelar och det fanns en kännbar sorg i den historien - en sorg över ett samhälle som faller isär och över att de som står lägst på stegen till och med är fråntagna sin identitet. För så är det med Eriksson: hans deckare är i grunden samhällsskildringar som tagit vägen genom en genre som säljer oändligt mycket bättre än regelrätta romaner.

Hans styrka är att han verkligen använder deckargenren för att gestalta ett krisande folkhem och låta den stora världen flyta in i den lilla. Att han är betydligt sämre på intrigen och att hans deckare saknar de där riktigt överraskande vändpunkterna, stör i vart fall inte mig. Han använder sitt kluvna Uppsala men låter också berättelserna förgrena sig ut i den omgivande landsbygden och det ger hans deckare en miljömässig kontrastrikedom som är ovanlig. Viktigare än den kriminella intrigen är, hos Eriksson, den sociala tråd som löper genom berättelsen.

I hans nya bok, Nattskärran, krossas en majnatt alla skyltfönster på Drottninggatan i centrala Uppsala av ett ungdomsgäng. Samtidigt inträffar ett mord på samma gata och en mordbrand i en annan del av stan. Väven av händelser, skickligt inpressad på fyra dagar, sträcker sig emellertid ut till stans förorter och långt ut bland bönder på landsbygden. När jag slagit ihop boken minns jag faktiskt starkast den mäktiga älg som en av huvudpersonerna möter i granskogen när han är på flykt undan en mördare.

Det sociala ämnet i årets Erikssondeckare är segregationen. Problemet är bara att den tråden inte blir nog hårt spunnen i berättelsen. Den högerextrema terrorrörelse som dyker upp, beredd att störta ner lärdomsstaden i ett raskrig, tycker jag att jag läst om många gånger förut. Sådana figurer är tacksamma att ta till för att få fart på våldet, men det är litet för lättköpt.

Det verkar som om produktionstakten för deckare ibland är för hög och Nattskärran är helt enkelt litet för pliktskyldigt skriven. Ann Lindell är således hotande nära att bli en schablon. Att hon har ett litet barn känns tyvärr mest som utstoffering. När hon vid ett tillfälle börjar fundera över de egna rasfördomar hon har klipper författaren bryskt av det. Det är som om han inte riktigt har tid att höra på vad Lindell vill säga. Samhällsskildraren Kjell Erikssons publika genväg genom deckargenren riskerar att bli en senväg.

Det som ändå

gör Nattskärran till en läsvärd berättelse är den fina skildringen av en ung invandrarkille, Ali, och hans morfar. Denne morfar hyser en så stark längtan efter sitt forna liv på den iranska landsbygden att han gärna tar bussen ut på landet bara för att känna och se djur. Tonåringen Ali, hans morfar och den där älgen räcker bra för att Nattskärran ska nå många läsare. Men efter fem deckare på lika många år riskerar den mycket skicklige författaren Kjell Eriksson att inte längre riktigt nå sig själv och sina förmågor.

Deckare

Göran Greider