Spela kula med atomer

MAJA LUNDGREN om en bok som håller i 500 miljoner år till

Berättaren i Kosmokomik, Qfwfq, är uppenbarligen en människa men han har tidigare varit mycket annat - bland annat skräcködla och snäcka. Med utgångspunkt i små vetenskapliga notiser erinrar sig Qfwfq sina fem hundra miljoner genomlevda år, men inte i kronologisk ordning (big bang inträffar först en bit in i boken) och det är inte heller så att Qfwfq håller sig till Darwins utvecklingslära. Det är ett annat slags skapelseberättelse. Tiden då erinrandet äger rum är nutid, inte - som namnet Qfwfq skulle kunna antyda - en avlägsen och kanske genomteknifierad framtid. Även de andra "personerna" har namn som påminner om kemiska formler (fru Vhd Vhd, Pfwfp, (k)yK, fru Ph(i)NK0).

Varför? Kanske för att det är något slags grundläggande mänskliga beståndsdelar berättelsen far efter. Alla har alltid funnits. Det låter som om Qfwfq berättar muntligt, snarare än att han skriver sina memoarer.

I det allra första kapitlet minns Qfwfq hur det var när månen stod så nära jorden att det gick att klättra upp på den med hjälp av en stege. Mina astronomiska kunskaper är inte astronomiska men om jag har fattat gravitationslagarna rätt borde det vara omöjligt.

Månen borde sprängas om den kom så nära jorden - alternativt skulle det vara ständiga våldsamma jordbävningar. Eller så skulle de båda planeterna ha krockat, månen skulle dras ner det sista snäppet också och inte stanna några meter ovan jordytan. Men är det då inte tillåtet i en saga eller en fantastisk berättelse att göra vad som helst med jord och måne? Svar jo, men bara om det verkligen är motiverat.

En av effekterna av månens närgångenhet är att fiskarna dras upp till ytan på en alldeles spegelblank sjö, för att sväva i luften och sedan landa på månen. Men hur kan vattnet vara spegelblankt och opåverkat av månens gravitation, samtidigt som fiskarna stiger? Dessutom tar det fortfarande (eller redan, eftersom det ska utspela sig för längesedan) en månad för månen att ta sig runt jorden, trots att det i så fall borde ta längre tid när gravitationskraften verkar så mycket starkare.

Skulle månen ens orka sig runt? Jag tycker alltså till en början att fantastiken sätter godtyckliga krokben för sig själv när den inte hejdar sig vid varje detalj utan snubblar vidare och öser på med fler fantastiska detaljer som inte hänger ihop. Det invänder jag. Men därefter tar mytologin över, och den lever sitt eget liv på ett sätt som får invändningarna att skingras. Qfwfq sätter igång och ritar tecken i rymden, och den retsamma Kgwgk suddar ut dem och gör allt för att rita dit låtsastecken istället. Då har mytologin redan tagit initiativet över vetenskapen.

Före big bang befinner sig alla i samma punkt, tillsammans med Fru Ph(i)NK0. Denna fru Ph(i)NK0 utbrister en dag: "Pojkar, om jag bara hade lite utrymme, så trevligt det skulle vara att baka spaghetti åt er!" Det kanske är en förlegad kvinnosyn eller så är hon något slags kosmisk urmoder? Qfwfq blir så entusiastisk vid minnet att han upprepar meningen flera gånger - "spaghetti, förstår ni, pojkar!" Det var denna generösa impuls från fru Ph(i)NK0 som ledde till big bang och universums uppkomst. Spaghetti! Därefter får man följa Qwfq när han spelar kula med atomer, försöker imponera genom att vara skräcködla, och i många andra situationer som så småningom utmynnar i en lyrisk och kosmisk kärleksförklaring.

Kosmokomik kom på svenska första gången 1968, och det är ju jämförelsevis inte så längesedan, om man tänker lite på det. Nyutgåvan av Eva Alexanderssons sprakande översättning klarar säkert ytterligare 500 miljoner år.

Berättelse

Maja Lundgren