Helvetet i djungeln
Uppdaterad 2016-01-14 | Publicerad 2016-01-13
Claes Wahlin läser den prisade vittnesromanen om de ökända japanska fånglägren
Dödens järnväg kallas den sträcka som japanerna under andra världskriget beslöt sig för att anlägga mellan Burma och Thailand, dåvarande Siam. Drygt 250 mil järnväg skulle dras tvärs igenom djungeln för att bistå de japanska trupperna som stred inne i Burma.
Man använde sig av tvångsarbetare och krigsfångar. Siffrorna är osäkra, men någonstans kring 200 000 asiater, 60 000 från de allierade, inklusive australier, tvingades utföra arbetet. Hur många som dog under detta slavdrivarprojekt är osäkert, men åtminstone 90 000 stöp - av undernäring, misshandel, sjukdomar eller rena avrättningar. 2 800 australier fick sätta livet till.
En av de som överlevde var Archie Flanagan, Richard Flanagans far, som tog sig igenom fångenskap, slavarbete, kolera och de helvetesskepp som transporterade fångarna till Japan där de tvingades arbeta i gruvor. Romanen Den smala vägen mot norr sysselsatte Flanagan i tolv år. Den handlar inte i första hand om hans far, utan är en kollektivroman om fångarna, de som var kvar hemma och de japanska fångvaktarna.
Flanagan intervjuade sin far om upplevelserna (”Hur var det att ha kolera? Hur luktade det i operationstältet?”), han sökte upp japaner som varit fångvaktare i lägret och träffade bybor i Sanyo-Onoda som hade bevittnat fångarnas ankomst efter kriget. De mindes dem som ”skelett i kortbyxor”.
Romanens titel är lånad från en av de främsta japanska haiku-diktarna, Matsuo Basho (1644-1694). Haiku-begreppet myntades först 200 år senare, men Basho anses vara genrens fader. Han skrev också haibun, en resa beskriven omväxlande på prosa och haiku. Flanagans roman är ett slags legering mellan haibun och epik, och har samma titel som Bashos haibun: Den smala vägen inåt norr (dikten finns översatt till svenska av Vibeke Emond). Det är den dikten romanens originaltitel lånar (The narrow road to the deep north), och översättaren Peter Landelius respekterar ordvalet i den löpande texten - den smala vägen inåt norr. Den respekten borde förlaget också ha visat vid valet av romanens titel.
Romanen erhöll Man Booker-priset 2014 och är på många vis en ovanlig krigsskildring. Den handlar lika mycket om kärlek, oftast förlorad, som om de umbäranden fångarna genomled. Flanagan följer flera romanfigurer från det att de tar värvning, genom kriget och till vad som hände med dem efter krigsslutet. Också några av de japanska fångvaktarnas öden innan och efter kriget skildras.
Stilen är lågmäld, inte sällan poetisk i sitt anslag. Flanagans beskrivningar är omsorgsfulla, livet i fångenskapen skildras detaljerat och sinnligt, vilket gör att flera av avsnitten från fånglägret är rent otäcka. Dorrigo Evans är den romanfigur som har den största rollen. Som ung lovande läkare förälskar han sig i sin farbrors fru Amy, de inleder en affär men skils åt när Dorrigo tar värvning. Kontakten bryts, hur det går bör inte avslöjas.
Kärlekshistorien varvas med skildringar av livet före, under och efter kriget. Tiden är uppbruten – någon har beskrivit romanens tidsstruktur som en koloraturaria: upp och ned och lite överallt, men en och samma röst.
Först möter vi Evans som ett slags välgörenhetskändis åratal efter kriget, en hjälteroll som han själv är den förste att ifrågasätta. De egenskaper omgivningen tillskriver Evans får honom bara att känna sig än mer tom som människa. Redan under kriget fick han, till sin egen förvåning, rollen som ett slags ledare, den som förhandlade med de brutala fångvaktarna för att försöka mildra bestraffningarna eller förbättra de vedervärdiga tillståndet i lägret. Att sy ihop operationssår med gristarmar efter att ha utfört en amputation med en sliten handsåg säger en del om villkoren.
Ur allt detta elände stiger ändå en medmänsklighet. Armodet och alla de plågor som fångarna genomlider skapar en gemenskap, en gemensam botten där de kan mötas och, när så krävs, dela med sig av dagens lilla risboll till den som tappat sin i gyttjan. Flanagan har skrivit en vittnesroman vars främsta syfte är att hålla det som hände undan glömskan.
Landelius översättning är av allt att döma god. Att det i Australien närmast obligatoriska tilltalsordet mate översätts som kompis, är väl inte mycket att göra åt, men nog borde den erfarne Landelius veta att skilja mellan ”vare sig eller [ej!]” och ”varken eller”.
