Före boomen
Uppdaterad 2015-09-14 | Publicerad 2015-09-11
Torsten Kälvemark om en fascinerande tillbakablick på det gamla Kina
I förordet till sin rikt illustrerade bok En annan värld skriver Cecilia Lindqvist: ”Bilderna har ingenting med Fotografi med stort F att göra”. Hon syftar på alla de foton som hon under sina år i Kina i början på 60-talet egenhändigt tog med en gammal lånad bälgkamera.
Hon är onödigt blygsam. Impressionisten behöver inte be om ursäkt för tavlor som saknar det klassiska måleriets former. Amatörens ögonblicksfoto kan i sin egen rätt vara minst lika talande som proffsets mer ansträngda bilder.
I själva verket blir betraktaren djupt imponerad av resultatet. Utan ljusmätare lyckas hon få både kontrast och skärpa. Avståndet beräknar hon i sänglängder à två meter. Är det två, fyra eller sex sängar till det hon vill fokusera på?
Slutresultatet blir en omfattande bildsvit från ett land som för drygt femtio år sedan präglades av fattigdom, svält och ideologiskt förtryck. Med rätta heter hennes bok: ”En annan värld”.
Knappt fyllda 30 reste Cecilia Lindqvist till Peking med sin dåvarande man Sven. De bodde där i två år men levde, som hon själv uttrycker det, på många sätt helt olika liv. Den här boken är en berättelse i ord och bild om den verklighet som hon mötte som student vid Pekings universitet där hon ville lära sig språk och kultur.
Hon ville också fördjupa sig i Kinas musiktraditioner. På ett forskningsinstitut för det klassiska instrumentet qin hittar hon ett slags motsats till den moderna europeiska konstmusiken. Spelet på de sju strängarna uppfattar hon mer som ett samtal mellan vänner än som en briljant manifestation i en konsertsal.
På universitetet läser hon kinesiska. En av nybörjartexterna börjar pedagogiskt med orden: ”Den amerikanska imperialismen är världens alla folks gemensamma fiende”.
Inom doftavstånd från lektionssalarna sprider bönderna gödsel i vårbruket, på åkermark som i dag är ett av Kinas högteknologiska centra med allt det modernaste inom it och elektronik. Hennes medstudenter klänger i träden för att repa åt sig de späda löven eftersom det är svält och grönsaksbrist i landet. Själv får Cecilia sprutor med B-vitamin för att inte tappa håret.
Förvisso en annan värld. I dag äger den utfattiga nationen från 1962 en stor del av den amerikanska statsskulden och Kina har blivit världens verkstad för allt från leksaker till smarta telefoner. Det paranoida övervakningssamhälle hon skildrar finns väl inte längre även om kommunistpartiets halvkapitalistiska diktatur består.
Kontrasterna mellan gammalt och nytt blir påtagliga när man läser skildringarna av hennes resor i det stora landet. Där skyskraporna reser sig i dagens Shanghai fanns det vid hennes besök mest gamla ruckel. I Zhuzhou mötte hon ett påträngande förfall med avfallshögar och bökande grisar på gatorna. I dag är det en stad där hybridbilarna susar fram och där europeisk industri har hårda konkurrenter.
Cecilia Lindqvists avsikter är inte att skriva politisk historia utan att berätta om det Kina som hon mötte för mer än ett halvt sekel sedan. Hon vet, liksom vi alla, att resan från fattigdom till ett ojämnt fördelat välstånd skett på bekostnad av många människors liv och frihet.
Hon skildrar ett samhälle präglat av fattigdom och ideologiskt förtryck, samtidigt förankrat i tusenåriga traditioner.
Sina djupa insikter i kinesisk kultur och musik har hon tidigare förmedlat till tacksamma läsare i böcker som Tecknens rike och Qin. Nu får vi en mycket personlig skildring av den miljö där hon först tog till sig denna rikedom av kunskaper.
Lindqvist egen sakliga fotokonst kontrasterar mot de samtida färgglada propagandatryck där äppelkindade kvinnor och röda traktorer speglar utvecklingen från en värld till en annan. Kombinationen av ett strålande bildmaterial och textens sobra typografi gör boken till en av årets vackraste.
