Margò Fallais modemiss
Publicerad 2013-04-05
Modedrottningen gör sig oförlåtligt omodern med sin självgodhet - och med sågningen av andras ofullkomlighet
Är det för att hon är kvinna? Jag blir tvungen att ställa mig frågan då jag halvvägs in i Margò Fallai – modedrottningen inte känner någon som helst entusiasm inför vare sig biografiämnet själv eller hennes berättelse. Det kan ju lätt bli så att gamla fördomar om Det andra könet ligger och lurar, särskilt då det gäller vackra, framgångsrika kvinnor som dessutom förekommer flitigt i skvallerpressen och arbetar med något så frivolt som mode.
Och Margò Fallais livshistoria borde verkligen fascinera. Hon växer upp i ett kultiverat, privilegierat Göteborg; en värld där man som barn dansar balett, skickas till fina internatskolor och tillbringar eftermiddagarna bland äkta pälsar. I sin ungdom kombinerar hon modellande i Paris med en avhandling i pedagogik.
Och så skapar hon 1964, nästan av en slump, den första inkarnationen av legendariska Boutique Margot – shoppingdestinationen som skulle räkna Marlene Dietrich till stamkunderna och utöver Fallais egen design introducera svenska köpare för Kenzo, Cacharel och Sonia Rykiel.
Fallai gillar fysisk aktivitet. Hon kör snabba bilar. Hon har en man i varje hamn. När sjuttiotalets svenska modeantipati drabbar affärerna drar hon vidare till USA där hon öppnar Yves Saint Laurent-butik på Rodeo Drive och är med om att lansera Versace i New York. Hon tar läsaren från modehus och gayklubbar i Paris till schweiziska kurorter, från djungelliv på Saint Barths till en helvit villa i Djursholm. Hon umgås med modets största kreatörer och träffar alla från Andy Warhol, Thommy Berggren och Pontus Hulthén till filosofen Bernard-Henri Lévys pappa.
Hon är helt enkelt den sortens färgstarka, framåtblickande och drivna förebild som väldigt många i den svenska modebranschen skulle må bra av att inspireras av. Men likväl – inte heller resten av Modedrottningen får mitt hjärta att klappa fortare. Varför? Det handlar delvis om att denna korta bok lider brist på både detaljer och intellektuella resonemang. Vad sades på alla de där middagarna då Fallai satt bredvid Yves Saint Laurents livspartner Pierre Bergé? Hur är det att leva med en kokainmissbrukare? Varför var svenska kvinnor så dåliga på att komma ihåg skärpet? Berätta för mig! Jag vill ju veta! Men journalisten Karina Ericsson Wärns bygge är ett svajigt torn av anekdoter och åsikter som staplas på varandra snarare än en komplex livsväv.
Sedan hjälper det heller inte att Margò Fallai är en kvinna som säljer mode till andra kvinnor men låter affärerna vara just affärer. Hon är glad då hon tjänar pengar på att tillrättavisa andra som inte har samma osvikliga känsla för stil som hon själv. Men uttrycker aldrig någon egentlig glädje över att kunna hjälpa dem att med kläderna bli starkare, bättre versioner av sig själva. Tvärtom har hon gått på den gamla myten om att kvinnor inte är roliga – och väljer därför att begränsa sitt umgänge med dem.
Förmodligen är det också därför hon på befriande manligt manér helt utan tveksamhet kan berätta om sina framgångar – om det så gäller hos karlarna, med sina butiker eller på yogamattan. Och dessutom vågar racka ner på andras brister. Alla från hennes ex-män till tråkiga svenska modeskapare och läkarna som försöker behandla dotterns anorexia åker dit på vägen.
Det är befriande – men även begränsande. I synnerhet i en tid då världens i särklass bäst säljande biografi handlar om Steve Jobs, en företagare som förvisso var framgångsrik men även hade fruktansvärd hygien, behandlade sina medarbetare illa och gjorde det fatala misstaget att inte ens försöka bota sin cancer förrän det var för sent. En tid då de fiktiva hjältinnorna är smått störda kvinnor som Sarah Lund, Saga Norén och Lisbeth Salander. En tid då USA:s president vågar erkänna att han rökt på och då allt fler modetidningar slutar retuschera sina bilder.
I det sammanhanget är det inte längre särskilt intressant med perfektion. Det är ju så mycket mer spännande att läsa om kvinnor och män som är duktiga på det de gör men även har brister, stöter på problem de inte lyckas lösa och begår misstag. Margò Fallai har i stället skrivit en hel bok om sin egen förträfflighet, och andras brist på densamma. Därmed har hon begått det enda misstag som modevärlden aldrig förlåter – hon har gjort sig omodern.
