Vad var det hon inte fick avslöja?

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-11

INGA-LINA LINDQVIST läser Anna Politkovskajas sista bok

Den ryska journalisten Anna Politkovskaja mördades utanför sitt hem i Moskva i oktober i fjol. Hon medarbetade bland annat på Aftonbladets kultursidor och på aftonbladet.se. Foto: MARIA SÖDERBERG

Utländska medborgare får inte längre sälja frukt på marknader i Ryssland.

Bestämmelsen trädde i kraft den 1 april i år och är ett hårt slag mot de kaukasier och asiater som av tradition står för import av frukt och grönt. Myndigheterna hoppas på det sättet att sänka priser och minska arbetslösheten bland den ryska befolkningen.

Det är detta samhällsklimat som den ryska journalisten Anna Politkovskaja har verkat i och som gjorde hennes arbete nödvändigt, ett samhällsklimat som bildar bakgrund till hennes postumt utgivna bok A Russian Diary.

Boken hann bli färdigskriven men inte slutredigerad. Politkovskaja sköts till döds.

De intellektuella i väst reagerade omedelbart, kraftfullt och samstämmigt på detta beställningsmord; på baksidan av A Russian Diary citeras såväl Salman Rushdie som Nadine Gordimer, och nyligen anordnades en internationell läsdag till Politkovskajas minne. På ungefär 80 platser i mer än 20 länder läste man högt två kapitel ur hennes bok Tjetjenien – Sanningen om kriget.

I väst håller Politkovskaja på att få helgonstatus.

Ryska reaktioner är av naturliga skäl mer sammansatta.

I tidningen >Moskovskij Komsomolets kallas Politkovskaja för ”Tjetjeniens lady Diana”.

Jämförelsen med lady Di syftar till att understryka det känslomässiga stråket i Politkovskajas engagemang för Tjetjeniens folk och skulle kunna ses som ett sätt att förminska hennes gärning – hurdan var hon egentligen som reporter?

A Russian Diary, som faktiskt är en dagbok med en del kommentarer tillkomna i efterhand, omfattar perioden från december 2003 till augusti 2005. Boken börjar med en skildring av spelet bakom presidentvalet 2004 och avslutas med ett kommenterande kapitel som fått titeln ”Är jag rädd?”. Nej, hon var inte rädd – och inget tyder på att hon anade någon fara. Hon är mycket sparsam med personliga reflektioner i resten av boken, som i stället flödar över av rapporter, intervjuer, sammanställningar av fakta, hårresande fakta i strid ström. Ryssland framställs som ett kallt, rått och på ett kusligt sätt övergivet land. Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.

Halvvägs genom boken håller jag på att bli desperat av brist på övergripande analys.

Översköljd av noggranna beskrivningar av misshandlade kroppar, kidnappningar och avrättningar, med halsen full av dit nedtryckta episoder där protester slås ner, rättvisan lyser med sin frånvaro och inte ens hungerstrejkande Hjältar av Sovjetunionen rör någon i ryggen reagerar jag till slut med att helt enkelt värja mig.

Ja, jag vet att värnpliktiga torteras och dödas i den ryska armén och att kriget i Tjetjenien är orättfärdigt. Jag vet om att händelserna i Beslan aldrig blev utredda och att inga skyldiga straffades. Jag vet att ryska pensionärer förgäves protesterade mot lagen som berövade dem deras förmåner.

Det beror inte på att just jag är speciellt upplyst.

Alla som bor i Ryssland och gitter öppna en dagstidning eller slå på tv – för att inte tala om dem som har tillgång till nätet – är lika välinformerade. Spelet mellan media, makten och folket ser inte riktigt ut som i en ren diktaturstat, även om de ryska medierna inte är helt och hållet oberoende (vilka medier är förresten det?).

Politkovskaja är naturligtvis medveten om att det är så. Problemet är inte att tidningarna inte rapporterar. På flera ställen i boken konstaterar hon med vrede att ”ingen reagerar”, inte ens när en rysk motsvarighet till Abu Ghraib-skandalen avslöjas.

Men varför reagerar då ingen?

Sovjet var ett land där det rådde informationsunderskott och dåtidens dissidenter arbetade hårt med att skaffa och föra ut information. Hade Politkovskaja fastnat i förlegat tänkande? Född 1958, präglades hon för mycket av den gamla dissidenttanken att sanningen ska rädda landet?

Putin är Politkovskajas hatobjekt nummer ett (objekt nummer två är Ramzan Kadyrov, nuvarande presidenten i Tjetjenien). Putin är personligen ett hot mot demokratin. Men Putin åtnjuter stor popularitet bland ryssarna. Varför? A Russian Diary ger inget svar på det, inte heller på varför kriget i Tjetjenien har stöd hos en stor del av den ryska befolkningen.

Den ryska rasismen, den som till exempel ger utslag i bestämmelser om vem som får sälja mandariner på torget och som i förlängningen rättfärdigar kriget i Tjetjenien, kommenteras inte i A Russian Diary – jag tror att den är en del av svaret, men Politkovskaja är noga med att inte rikta några anklagelser mot folket; enbart makthavarna har skulden.

Däremot formulerar Politkovskaja svaret på en annan viktig fråga: hur kan det komma sig att det i dag inte finns någon riktig opposition mot Putin?

”Vårt samhälle är inte längre ett samhälle. Det är en samling av fönsterlösa isolerade celler […] Där är tusentals som tillsammans skulle kunna bli ett ryskt folk, men väggarna i våra celler är ogenomträngliga. […] Makthavarna gör allt de kan för att cellerna ska förbli isolerade […] Och folket går på det. Det är det största problemet.” (Min övers.)

Mordet på Politkovskaja satte punkt för en viktig journalistisk gärning, det är odiskutabelt.

Men satte A Russian Diary punkt för dissidentepoken för att börja på en ny berättelse? Vad var Politkovskaja på väg att avslöja när hon kallblodigt sköts ner i sin trappuppgång? Vilket material beslagtogs av polisen direkt efter mordet?

Svaren kan bli avgörande för den fortsatta utveckling i Ryssland där myndigheterna inte bara förbjuder utlänningar att sälja meloner utan även börjat begränsa mötesfriheten.

Samhälle

Inga-Lina Lindqvist (kultur@aftonbladet.se)

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.