Pianoslaktaren & demonerna

Karin Magnusson

Jerry Lee Lewis ville inte spela in den låt som är mer förknippad med honom än någon annan, att yttra orden Great balls of fire var obscent, ogudaktigt och otänkbart. Efter en flera timmar lång kamp i studion mellan Lewis, hans musikanter, producenten Jack Clement, och skivbolagsdirektören Sam Phillips – så gott som samtliga berusade – började inspelningen. När gryningen randades var låten klar och alla kunde höra att det var en hit. Jack Clement föreslog att de skulle dela royaltyn med den helige Ande. Ett skämt som ingen skrattade åt.

Tillsammans med Whole lotta shakin’ goin´on befäste Great balls of fire Jerry Lee Lewis ställning som pianoslaktande artist i en musikalisk genre som ännu ej döpts. Hans syndfulla musik letade sig in i kroppen hos de unga flickorna i publiken och fick dem att gnida sig lustfyllt mot stolarna samtidigt som de klappade takten vildare och vildare. Han, en utfattig, ouppfostrad orm från södern spelade in låtar som dånade i barerna, ur radioapparaterna och i de vilda unga männens hjärtan. Inte förrän hittarna hade placerat sig högst på både country- och poplistorna, insåg föräldragenerationen vad som hänt och slog till på det enda sätt man visste, genom att predika, fördöma och förbjuda. Men slaget var redan förlorat, rocken var född och det fanns bara en Killer.

Jerry Lee Lewis föddes in i en tungomålstalande frikyrkofamilj, stadigt placerad lägst ned på samhällsstegen, år 1935 i Ferriday, Louisiana. Han har brottats med fler demoner än vad som går att räkna, sprit, tabletter, depressioner, hat, våld, miserabla äktenskap. Samtliga frammanade och förstärkta av det som har byggt det moderna Amerika, fundamentalistisk religionsutövning och pengadyrkan. Två grundstenar som har varit en förutsättning för rockens framväxt under 1900-talet, och som drivit långt fler artister än Lewis att jaga genom sin själs tomma rum på jakt efter frälsning.

Boken börjar med en rak och konstlös redogörelse över släkten Lewis och grundandet av en pentekostal församling, sedan rasar det iväg likt Lewis eget pianospel. Det är en livsberättelse som till sin form stundtals liknar en osande, fantasifull och egendomlig predikan. Inte olikt den stränga uppmaning läsaren fick i Michael Wigglesworths puritanska 1600-talsdikt, den bästsäljande The day of doom.

[---] No sin so small and trivial

but hither it must come:

Nor so long past, but now at last

it must receive a doom. [---]

Men Tosches undergångsprosa bryts också av torra fakta om Billboardplaceringar, skivbolagsekonomier, gager. För trots att Skärseld är en biografi som iscensätter händelser till vilka det inte finns några vittnen, är det också ett stycke journalistiskt grundjobb av finaste märke.

Skärseld kom ut på engelska redan 1982 men alltså först nu på svenska. Översättningen är musikaliskt och snillrikt utförd av Nille Lindgren och utgåvan är försedd med ett inspirerat och devot förord av alla rockjournalisters överstepastor Greil Marcus. Det är en behändig bok, inte ens tre hundra sidor, till skillnad från de tegelstenar som blivit obligatoriska för varje perifer kändis i dag. Sitt nätta format till trots räknas den som en klassiker i genren, både av fans, kritiker och biografituggare. Den försöker helt enkelt förstå vilka krafter som skapar en så våldsam musik som den Lewis gjorde, och vilka krafter musiken i sin tur satte igång i människan Jerry Lee Lewis. Skärseld är en runa i förtid över en man som har ägnat ett helt liv åt att grina ner mot dödsriket.