Natur - rakt in i makt och kultur

Hanna Hallgren läser en av de bästa

helskärm

För en bredare svensk litteraturpublik är den lettiska författaren Vizma Belsevica (f. 1931) troligen mest känd för sina skildringar av flickan Bille (Bille, Bille och kriget, Billes sköna ungdom) och hennes upplevelse av världen - hennes liv i Lettland från trettiotalets början till tiden strax efter krigsslutet. Men Belsevica är också en internationellt erkänd poet, översatt till över tjugo språk. Hon är, säger baksidestexten på Jordens värme, "en av Lettlands främsta poeter /---/ och en av de mest betydande kvinnliga lyrikerna i vår tid". Jaha tänker man. Hon är bra (bland de bästa) för att komma från Lettland, och bra för att vara tjej. Jag hoppas att KVINNLIGA författare aldrig mer ska behöva utsättas för detta uttjatade övertramp: inplaceringen i "det lilla kvinnofacket", bredvid den stora och könlösa (mans)litteraturen.

Jordens värme består av ett urval dikter ur Belsevicas stora produktion.

Här finns dikter från 1955 till 1995. Några av dem har inte tidigare publicerats - som frispråkig och fritänkande poet under Sovjetstyret förbjöds hon att publicera sina dikter. När man läser dem, undrar man om det beror på att de kompromisslöst handlar om livet, och med en närmast existentialistisk utgångspunkt. Vi är dömda till frihet, och detta kan inget (inte ens det tätaste system) ändra. Vi har att orka leva och att våga dö.

Politiska aspekter är hela tiden närvarande hos Belsevicas dikter, men kanske inte där man först skulle tro. Hon är nämligen en poet som lyckas skriva samman natur och politik. Hos henne har till och med granar politisk agens, som i Morgon Över Röda Torget: "/---/ En gråblek morgon över Röda torget./ Bara granarna böjer sina breda tassar mot marken/ Och släpper inte skuggorna, släpper inte natten/ Ur sina barriga grenars taggiga fångenskap /---/". Och det händer gång på gång, att de till synes oskyldiga naturbilderna ger ifrån sig existentiell kåda och politisk blodsdagg. Jag vet inte hur det går till, bara att det är djupt fascinerande med en natur skriven rakt in i kulturens och maktens arkitektur. Att dessa byggnader liksom sprängs inifrån. Av älggräs, körsbärsträd och vandrande kastanjer.

I Juris Kronbergs tolkningar fungerar denna natur-politik även på svenska. Det måste vara svårt, men ser förtvivlat enkelt ut.

Lyrik

Hanna Hallgren