Livläkarens passion

TORSTEN KÄLVEMARK om en ande som inte lät sig fångas

helskärm

Yttrandet tillhör otvivelaktigt den litterära kategorin "famous last words", samlingen av bevingade ord uttalade på dödsbädden. Sveriges drottning Victoria ligger på sitt sjukläger i Villa Svezia i Rom den 4 april 1930. Hennes make, kung Gustav V står på ena sidan av sängen och håller hennes hand. På den andra sidan, också med hennes hand i sin, står hennes livläkare, doktor Axel Munthe. Och det är till doktor Munthe hon riktar sig när hon med uppbjudande av sina sista krafter säger: "Come soon".

Det skulle ändå dröja nitton år innan Axel Munthe följde henne. När döden infann sig i hans våning på Stockholms slott 1949 slutade ett nittioettårigt liv som varit märkligare än de flestas. Apotekarsonen från Oskarshamn hade då varit psykiater på modet i Paris, frivillig läkare bland de tyfus- och kolerasmittade i Italien, kunglig livmedikus och internationell succéförfattare. Han var känd och efterfrågad som terapeut, inte minst av de kvinnor som led av det unga 1900-talets modesjukdom: hysteri. Han blev hyllad som journalistiskt driven författare och skrev resereportage från främmande länder. Periodvis slets han uppenbarligen mellan två huvudintressen: medicinen och journalistiken.

Den inre dragkampen speglas i ett brev till Aftonbladets chefredaktör i slutet på 1880-talet. Där nämner han att han från olika håll i Sverige fått en vink om att hans framtid som läkare skulle kunna äventyras genom tidningsskriverierna. Men hans första reportagebok blir mycket väl mottagen av kritiken. Samtidigt lyckas han mer och mer etablera sig som societetsläkare med Italien som bas. 1903 får han så förtroendet att bli den sjukliga svenska drottningens livmedikus, ett uppdrag som han behåller så länge hon lever.

Då hade Munthe och hans höga patient redan känt varandra i tio år och Bengt Jangfeldt konstaterar att ett enkelt matematiskt överslag visar att Victoria från 1893 och till sin död träffade sin läkare betydligt oftare än sin make, som hon tvärtom gjorde allt för att slippa umgås med. Hon kom att leva två parallella liv där livläkaren blev mannen som upptog den främsta platsen. Från Munthes sida var relationen, efter ett inledande och mer passionerat skede, betydligt svalare. Mönstret gick igen i hans förhållanden med andra människor. Han umgicks gärna med personer som han uppfattade som stimulerande eller sympatiska men han tycks inte ha haft något djupare behov av dem.

Medlidande var en grundläggande beståndsdel i hans relation till drottningen, samtidigt som han lyckades påverka henne idémässigt. Inte minst bejakade hon hans omsorg om flyttfåglar och hundar och hans sociala medkänsla kom att i någon mån smitta av sig också på den konservativa Victoria. Politiskt ansträngd blev deras relation under första världskriget där Munthe stod på den engelska liberalismens sida, en stark konstrast mot den tyskfödda patientens tro på de kejserliga tyska vapnens seger.

Det var ändå inte för sin skicklighet på läkekonstens område som Axel Munthe kom att bli ett världsnamn. Det var i stället Boken om San Michele - publicerad när författaren hunnit fylla sjuttioett - som kom att göra honom internationellt ryktbar. Han skrev den på engelska och på några år hade den översatts till ett fyrtiotal språk och kommit i ständigt nya upplagor. Det talades till och med om ett Nobelpris. Boken skildrade hans stora projekt kring byggnationerna på Capri, den gav en bild av hans verksamhet som läkare och djurvän. "Tvärt emot min ursprungliga avsikt visar det sig ha blivit historien om mitt eget liv", skrev Munthe i ett brev.

Ändå ger denna livshistoria ingen nyckel till hans egen personlighet. Knappast någon samtida kommentator var mer genomskådande än Torgny Segerstedt som i maj 1929 konstaterade att det var en besynnerligt sammansatt människa som skrivit boken: "Han är ett stycke undergörare på jakt efter de vises sten, och samtidigt en kall och klar diagnostiker, ett brottstycke av ett helgon innelyckt som en pärla i en njutningsmänniskas musselskal, enstöring och societetslejon, ljusdyrkare och drömmare".

Den är en karakteristik som också skulle kunna sammanfattas i de ord som blivit titeln på den nu utkomna biografin. Axel Munthe var verkligen en osalig ande. Inte ens Bengt Jangfeldt har nog lyckats komma honom riktigt in på livet. Men han har å andra sidan producerat en magnifik skildring av den excentriske doktorns yttre levnadssaga. Den är väldokumenterad, välskriven och oupphörligt spännande. Den både klargör och komplicerar bilden av en stor svensk i världen.

Biografi

Torsten Kälvemark