Klasstrofobi

Är du fin nog? Två röster om en klassresenärs berättelse

ÅSA LINDERBORG: Jag känner igen mig i utanförskap och skuldkänslor

I min hjärna finns ett slags bakgrundsbilder som dyker upp i skarvarna mellan mitt mera aktiva tänkande. De börjar i pappas och min morgonmörka lägenhet, sen hur han skjutsar mig på cykeln till dagis och sen kör vidare till Metallverken för att hinna innan stämpelklockan slår om till 07.04, hur han svettig efter en dag vid härdarugnarna hämtar mig och vi åker och handlar samma kvällsspis som alla andra dagar (åtta Pripps, en Lundiuslimpa, en Japp, ett Aftonbladet och ett paket Blend) och hur vi sen avslutar dagen småpratandes till flimret av Sveriges Magasin. Den här resan gör jag kanske hundra gånger på ett dygn. Uppväxten hos en ensamstående, plikttrogen metallarbetare bortom alla skötsamhetsideal har präglat mig för alltid och ändå är jag inte samma människa nu som då.

Om man talar om klassamhällets anatomi brukar man hånas som patetisk revolutionsromantiker, eller påstås vara förblindad av oklädsam bitterhet. Klass, säger andra som vill verka förnuftiga och pålästa, det är bara en variabel bland andra och spelade en mycket större roll förr: "Du resonerar så gammaldags!" Eller också misstänkliggörs man för att försöka göra sig märkvärdig. Just därför berättar jag sällan om min uppväxt, för jag orkar inte bli kränkt av dem som inte vill erkänna att de har privilegiet att bestämma att klass inte gills.

Anneli Jordahl - "en tacksam klassresenär" - gör precis tvärtom. Tjurskalligt berättar hon i Klass - är du fin nog? om sin uppväxt i mexitegelvillan på Skåneslätten med sin mamma matbespisningtanten och pappa elektrikern. Sparsamhet, hög moral, inte sticka upp, inte förhäva sig. Och om sin väg in i Stockholms kulturkretsar, där det dåliga självförtroendet måste hanteras samtidigt med lärprocessen om hur man uppför sig i sällskapslivet: att inte skratta för högt, att klä sig diskret och vara så tråkig som möjligt i kretsen av människor som känner varandra ibland generationer bakåt. Att självklart veta att geten på Moderna museet är gjord av Rauschenberg.

Det är lätt att känna igen sig. Utanförskapet och skuldkänslorna som ständigt bränner; att inte vara hemma varken i den klass man kommer ifrån eller i den man strävar efter att få tillhöra. Att alltid tänka att man befinner sig i medelklassen på nåder och för en kort stund, att man snart är tillbaka bakom kassan på Konsum, att den senaste artikeln är den sista.

Klassresenärernas problematik är desamma, oavsett tid och plats. Och berättelser om klassresor brukar hållas högt, bland annat för att de är ett bevis för att om man bara vill, kan man ta sig upp ur det träckhelvete som många i medelklassen föreställer sig att en tillvaro i LO-kollektivet måste vara. Få är intresserade av dem som fortfarande är kvar. Det är alltför längesedan nu som Göran Palm för en häpen läsarskara berättade, att på LM Ericsson finns alla sorters människor: arbetarklassen är sammansatt långt bortom alla schabloner. Vem vill i dag skriva en bok om de kvinnor som sitter och monterar ihop mobiltelefoner åt alla dem som säger att arbetarklassen försvann med "informationssamhället"? Och vem vill läsa?

Klass - är du fin nog pendlar mellan att vara en uppväxtskildring och en intervjubok. Den saknar struktur, är för flyktig och skulle ha behövt knytas ihop. Och Jordahl verkar tro att hon utifrån sina egna erfarenheter kan karaktärisera hela arbetarklassen, vilket med nödvändighet innebär fördomsfulla generaliseringar. Jag känner inte igen mig i påståendet att arbetarklassen alltid är sparsam, har bokhyllor utan böcker, aldrig vill ta lån och är konservativ. Och vissa egenskaper som klassresenären har i övermått, kan också andra ha; tvivlet på sin egen förmåga präglar nog de flesta med intellektuella arbeten - det borde i alla fall göra det. Trots detta har Jordahl skrivit en viktig bok och vi behöver fyrahundra böcker till som vågar tala om klass.

Frågan är vad vi som har gjort klassresan kan lämna i arv till dem som kommer sen? När jag - påhejad av min mamma och styvfar som själva har gjort sina klassresor - började forska om hur det kommer sig att vi i Sverige har världens starkaste socialdemokrati men samtidigt en föreställning om att det inte finns någon arbetarklass, lämnade jag mitt eget ursprung för gott. För mina barn, som sitter och dinglar med benen i vår lägenhet i Uppsalas "finare" kvarter där det varken finns arbetare eller invandrare, smakar inte en Lundiusmacka annat än smörgås. Hur ska jag göra för att talet om arbetarklassen inte ska bli mer än legender om en älskad och saknad morfar som försvinner in i sagornas värld? Hur förklarar man hur det känns att somna bredvid en ledbruten kropp som andas svett, öl och ångest, men också en trotsig uppfordran till solidaritet och rättvisa? Jag lägger ifrån mig Jordahls bok, tittar på barnen och längtar efter pappa.

Essä

Åsa Linderborg