Skrämmande spökskrivare

Det går att påstå att spöken existerar, men det är en motsägelse. Glänta-redaktören och förläggaren Göran Dahlbergs första bok Att umgås med spöken drivs framåt av just sådana språkliga – eller kanske snarare existentiella – motsägelser. De 125 korta, prosaiska dikterna, så kallade ”mikroessäer”, handlar om, beskriver och tänker över spöken; alla sorters ohörda, orörda, osaliga väsen. De som ingen orkar lyssna till eller märka. De som är döda. De mot vilka vi slår dövörat till. Samtidigt gestaltar många av texterna spöken genom att använda sig av och peka ut det slags överskott som drar likt vilsna, tomma lakan eller möjligheter genom själva grammatiken. Ty språket är mycket spöklikt. Man kan exempelvis inleda en bok som denna med utsagan: ”Alla personer är uppdiktade.”

Dahlberg är en kunnig och rolig spökteoretiker. Han rör sig elegant mellan fantomsmärtor och Fantomen, Turingtestet och skådespelssamhället, kyrkogårdarna och sömngångarna, Derrida och Pac-man. Stilen är torr som sanning och lakonisk som vetenskapen eller vetskapen om döden. ”En genomsnittlig Londonbo fångas genomsnittligen trehundra gånger om dagen av stadens övervakningskameror, de andra förblir osedda.”

Kanske är spöken bara vitt brus. Kanske är de spåren av sorg i perfekt balanserade meningar eller ansikten. Dahlbergs tankedigra, poetiska bok går att läsa som något så otidsenligt som en uppmaning att inte fastna i tanken på det egna livets korthet och dödens oändlighet, utan skärpa sig och sina sinnen.

helskärm

För den som lyssnar får se. Fantomen bor i detaljerna.