Terrorns regler

Margareta Zetterström läser en berättelse inifrån helvetet på Guantánamo- basen

Den italienske journalisten Carlo Bonini besökte våren 2002 och sommaren 2003 den amerikanska Guantánamo-basen på Kuba. Hans reportage i La Repubblica var skrivna med stram och saklig konkretion, samtidigt som det mellan raderna glödde av rättspatos och återhållen vrede. Och nu har Bonini utvecklat sina reportage till en bok, Guantánamo. USA, viaggio nella prigione del terrore (förlaget Einaudi).

Guantánamobasen ligger vackert vid havet. Men den är likafullt ett helvete för de 680 fångar (siffran från hösten 2003) som hålls inspärrade där utan rättegång, på obestämd tid, i strid med demokratiska rättsprinciper och med Genèvekonventionen om behandling av krigsfångar. USA har ju förklarat att Guantánamo-fångarna inte är några krigsfångar utan "fientliga kombattanter" - och därmed totalt rättslösa.

När Bonini skulle vallas runt bland fångburarna fick han klara förhållningsorder: "Ni får inte på något sätt kommunicera med de fängslade. Ni måste låta bli att svara på deras frågor, ifall de nu skulle göra några försök. Om det händer, vänd er bort. Ni ska veta att de är mycket listiga. De har fattat att det ibland kommer journalister och försökt få ut meddelanden. Tro det eller ej, men många av dem talar utmärkt engelska." Journalister som bryter mot dessa instruktioner får sitt material konfiskerat och förpassas genast från lägret.

Men Bonini lyckas ändå genom synintryck, dofter och stämningar förmedla en bild av detta helvete på jorden. Han har också intervjuat personer i ledningen, framför allt general Geoffrey D Miller, befälhavare för Task Force Guantánamo. Denne general hävdar att fångarna kommer att hållas kvar så länge de betraktas som "en resurs för vår underrättelsetjänst". Guantánamo är en del av USA:s nya världsordning och då får folkrätt, Genèvekonventioner och allmänna demokratiska rättsprinciper inte lägga några hinder i vägen. För att citera general Miller: "Ni förstår, jag tror att det föreligger ett missförstånd angående detta ställes karaktär och det arbete som mina mannar utför under så stora uppoffringar. Camp Delta är inte ett läger där fångarnas skuld eller oskuld står i centrum. Camp Delta är en viktig front i Kriget mot Terrorn. Vi är inte fångvaktare. Vi är här för att plocka av ytterst farliga fångar de underrättelser vi behöver för att vinna detta krig. Och det är vi stolta över."

Vad gäller fångarnas villkor är en del redan bekant: de trånga burarna, de brandgula overallerna, den bryska behandlingen under förflyttningar (hand- och fotkedjor som är fästa vid ett bälte runt höfterna, öron- och ögonskydd för att utestänga sinnesintryck), den totala isoleringen och avhumaniseringen.

För att omöjliggöra varje tänkbar personlig relation har fångarna inga namn utan bara nummer. Även fångvaktarna är anonyma och tejpar över sina namnskyltar innan de går sina ronder. Lägg därtill den kvävande värmen under plåttaken, det skarpa solljuset om dagarna och den psykedeliskt blåa belysningen om nätterna som ger sömnstörningar och synproblem samt ett belönings- och bestraffningssystem som fungerar som psykisk terror.

Det finns nämligen fyra olika nivåer av fängsligt förvar. I den första och högsta nivån rastas fångarna tre gånger per vecka. Varje rast är 30 minuter lång och avslutas med fem minuters dusch och fem minuters rakning, alltså sammanlagt 40 minuter. Rastningen äger rum i en cell som är sex gånger större än den vanliga fångburen. Tanken är att fångarna, som är förbjudna att göra gymnastik i cellerna, då skall kunna röra så pass mycket på benen att de inte drabbas av muskelför-tvining eller andra kroppsliga skador. Raststunderna är det enda tillfället då fångarna kan se en skymt av himlen. Havet däremot får de aldrig se.

Den andra nivån innebär kortare rastning men fortfarande tre gånger i veckan, den tredje nivån ytterligare några minuters förkortning. Den fjärde nivån rastning endast två gånger per vecka. Därefter vidtar skärpt bestraffning i speciella isoleringsceller.

När fångarna anländer till Guantánamo placeras de i nivå nummer tre. Om de sköter sig och följer de fem huvudreglerna (inte matvägra, inte skrika, inte förolämpa vakterna, inte försöka angripa vakterna fysiskt, inte stänka vatten eller kroppsvätskor i form av urin, avföring eller saliv på vakterna) kan de avancera till högre nivåer. Om de börjar "tala" belönas de likaså genom att flyttas till ett betydligt komfortablare ställe som kan vara första steget mot friheten.

Av Boninis skildring framgår att denna psykiska terror - tillsammans med ovissheten om framtiden - ger resultat så till vida att fångarnas hälsotillstånd hela tiden försämras. Man talar om det speciella Camp Delta-viruset och menar då de djupa depressioner som drabbar de flesta fångar. En del försöker ta sitt liv genom att hänga sig med hjälp av täcken eller handdukar. Vid tiden för Boninis besök hade 32 självmordsförsök ägt rum. Men depressionen yttrar sig inte bara som en vilja att dö. Hälften av fångarna får farmakologisk behandling, främst lugnande medel. Men exakt vilka mediciner och doser det rör sig om är sekretessbelagt.

En fjärdedel av Boninis bok upptas av president Bushs militära förordning för behandling av "icke amerikanska medborgare under Kriget mot Terrorismen", daterad den 13 november 2001, samt försvarsdepartementets förordningar om de speciella "militärkommissioner" som skall rannsaka och döma misstänkta terrorister.

Vid dessa domstolar gäller inga normala rättsprinciper, inte ens regelverket för militära domstolar i krigstid. Det handlar om hemliga rättegångar där militären skall spela rollen både av åklagare, domare och försvarare.

General Miller förnekar förekoms-ten av tortyr men vill inte gå närmare in på vilka förhörsmetoder man använder. På den amerikanska Bagrambasen i Afghanistan, varifrån många fångar skickats vidare till Guantánamo, spelar tortyr en central roll, vilket Washington Post avslöjade redan i december 2002. Pentagon och Vita huset förnekade då bestämt tidningens uppgifter. Samtidigt avled två afghanska fångar i detta läger under mystiska omständligheter, Dilawar (22 år) och Mullah Habibullah (30 år). Bådas kroppar bar spår av grava skador orsakade av yttre våld. Det konstaterades att de mördats, och även New York Times rapporterade i samband därmed att våld och förnedring var vardagsmat för fångarna i Bagram.

USA hävdar att alla fångar på Guantánamobasen är terrorister som gripits på slagfältet. Men då måste man ha en mycket vid definition av begreppet "slagfält", eftersom det berättas om fångar som gripits både i moskéer och Koranskolor, på gatan eller på sjukhus.

Guantánamo är en skamfläck för USA och texten "Honor bound to defend freedom" (ung "En ärofull plikt att försvara friheten") vid ingången till Camp Delta ett hån av samma art som "Arbeit macht frei" vid ingången till Auschwitz.

Margareta Zetterström