Sorgliga, jävliga, roliga

JENNY TUNEDAL läser en olidlig, oemotståndlig roman

Ingenting annat än tid att döda, oro att döva, cirklandet mellan höga himmelsblå hus, en joint går runt ett varv till, en fint fördelad tomhet klistrar ihop och skingrar. Det är långt till horisonten och man kan inte se stjärnorna, himlen är dränkt i fabricerat ljus underifrån. Hagalund utanför Stockholm, jag tror det är på 1990-talet, Nemo och hans vänner svävar mellan gårdarna liksom i väntan på inget eller döden.

Hassan Loo Sattarvandis Still är en mörk, somnambulisk roman, hela tiden på glid mellan sömn och vaka, nu och då, dvala och dröm. Att läsa är att placeras i en tid utan början och slut, ett rum utan dörrar, ett slags upplösningstillstånd.

Allt verkar falla. Allt står still.

”Jag pratar om allt, om alla minnen vi har, om alla saker vi har gjort tillsammans – vi hoppades att allt vi gjorde skulle betyda allt och att det i slutet skulle ändra det vi visste att vi skulle få – vi hoppades på att allt skulle bli det vi inte ville att det skulle bli – men nu är vi här och inget av det spelar någon roll – fattar du vad jag menar, jag nickade igen och fattade precis vad han menade.”

Nemo ligger på golvet och lyssnar på sin barndomsvän Caspian som just tagit hans tjej och slagit honom sönder och samman. Eller Nemo ligger stenad på en säng och drömmer om hur Caspian slog honom. Eller Nemo ligger på golvet och minns att han blivit slagen sönder och samman och att han slagit och slagit till exempel en vän, till exempel en utvecklingsstörd kille. Vad spelar det för roll.

Det ska hela tiden meckas en ny. Det ska hela tiden malas sönder.

Allt ska falla isär.

Allt, utom skillnaden mellan de som har och de som inte har. Den här boken handlar om unga män som inte har och inte kommer att ha på en plats som ingen vill ha.

Sattarvandi har skrivit in skyltar i texten; valplakat med tomma löften och glansiga politikeransikten som ett hån över hela förorten, men också en annan slags skyltar, riktade till läsaren, för tydlighetens skull. Det finns hela stycken, eller kommentarer, som verkar vara där för att signalera romanens mission: att skildra ett förtryck som framför allt handlar om klass. Om utbildning, pengar och makt, och som genomkorsar kategorier som kön, etnicitet, och sexualitet. Enkelt uttryckt: Alla män har inte mer makt än alla kvinnor. Alla ”svenskar” har inte mer makt än alla ”invandrare”.

Romanens jagberättare Nemo vågade aldrig hoppa ner i poolen fast hans mamma lovade glass. Han tar sig heller aldrig upp ur drogigt undervatten där hans dagar flyter in i varandra. Han saknar sin mamma och sin tjej, de är där som minnen av någonting sweet som försvann, några som kunde ha (skulle ha?) räddat honom. Men han sögs tillbaka i sin mansvärld, i en slags pojklek på tomgång; droger, våld, trubbel, förakt för sig själv och andra (framför allt bögar och arbetsförmedlingen).

Närmast honom finns tre musketörer: Saladin, som inlett en rörelse bort, men halkat tillbaka, får verbalisera analysen av strukturella förtryck och slakta medelklassens längtan efter ”autenticitet” och ”multikulturalism” och ”förortsskildringar” i sina brandtal. Foggy, med tunn blond lugg, ständigt insvept i haschdimma och stora dumma planer, är svennen i gänget. När de beger sig till Södra Latin får han skit för att han är svensk av en arab med palestinasjal, märkesjeans, snygg frisyr och ett lugn i ansiktet (så uppenbart överlägsen). Ivan är den förskräckligaste, mest våldsbenägen, mest uppgiven. Han tvekar inte att köra en bil genom en vägg eller en näve genom vem som helst. Alla är fint skildrade; sorgliga, jävliga, men också roliga.

Nemo och de andra tuggar på, lite som gestalterna i Mirja Unges böcker brukar, fast med en annan sociolekt; inte snus, hemkört och korvkiosk utan skurre, rohypnol och Solna centrum. Ord som ”bögfitta” och den ständiga uppmaningen: ”Sug min kuk” skyddar homosocialiteten från att gå över gränsen. (Fast ibland säger de till varandra, åtminstone i drömmen, åtminstone i ruset, att de älskar varandra.)

Talspråket är insprängt i en prosa där bilder som ”det enorma blåa huset som stod och grät framför mig” eller ”den tomma skrikande gården” mixas med citat ur låttexter och onomatopoesi, knarkdiskussioner, ännu ett rus som slår till: ”och våra ögon sökte sig bort mot intet och tomheten på insidan var där igen.”

De långa flödande sjoken är både olidliga och oemotståndliga. Att läsa Still känns som att bada i en vak. Mörkt, iskallt, vatten. Man vill bara bort, man vill bara stanna kvar, klarvaken.