Hon äter och äter för att slippa känna något
Romanen hade passat bättre som ett reportage om matresor
Publicerad 2025-03-03
”Hafni berättar” av Helle Helle
För att kunna påbörja ett äventyr gäller det att ha inget bakom sig och allt framför sig, anser protagonisten i Jack Kerouacs legendariska beatgenerationsroman ”På väg”. Han hade säkert haft ett och annat att säga om den danska författaren Helle Helles roman ”Hafni berättar” som var nominerad till Nordiska rådets litteraturpris 2024 och just har kommit ut i svensk översättning.
Boken handlar om en 48-årig kvinna som precis separerat från sin man för att bege sig ut på en roadmovie-liknande bilresa genom Danmark. Den äkta mannen är som bortblåst. Men hur fri är hon egentligen? Gång på gång gör hon som hon blir tillsagd och slutet innehåller ingen insikt eller katharsis. Historien är malande och osentimental, i stil med den franska nya romanen som gick ut på att demontera berättelsens innersta beståndsdelar, ja rentav göra sig av med berättelseivern.
Och det är just här romanens paradoxala kraft ligger – i konsten att skriva en händelselös roadmovie-roman. Det enda man vill veta är hur det ska gå för henne, vilket känns billigt ibland. Särskilt med tanke på att den historielösa historien berättas för en person som inte säger något, bara lyssnar, eller kanske sedan länge somnat i sin fåtölj. Jag får nöja mig med språkliga fynd som ”vita trädgårdar”, ”frusna näshår”, mystiska kinaschack, en ”fettförbrännande rymddräkt” och uppräkningar av all mat och alkohol huvudhjältinnan konsumerar på krogen eller i hotell. Och det kan vara allt från snaps, currysill och potatissmörgåsar, petit fours och en kopp kaffe till inbakad korv från 7-eleven.
Maten tycks fungera som befrielsemoment, från skam och påtryckningar utifrån, städerna hon kommer till som punkter i en känslokarta som hela tiden hålls tillbaka. Det är som om hjältinnan behöver äta för att slippa känna, vilket är förståeligt, men något borde trots allt ske med henne känslomässigt mellan måltiderna.
En bristande bjälke i berättelsen är att antihjältinnan inte tycks veta vad hon vill och heller aldrig kommer på det. ”Jag vill inte vara jag. Jag vill göra om mig själv. Jag vet inte hur jag ska göra om mig själv” säger hon på ett ställe. Ingen händelse bryter monotonin. Inte ens när hon kommer till en kvinna som ger henne massa uppdrag som hon feltolkar och behöver fly från, blir det intressant. Jag hade hellre sett en ordentlig orsakslös roman. Behovet att fly från en man känns för platt.
När jag har slagit igen boken kan jag i ärlighetens namn inte förstå varför den har blivit så kritikerrosad i Danmark. Helle Helle borde hellre ha skrivit ett reportage om möjliga matresor genom Danmark. Det kanske var det som var grundtanken egentligen och den tomma kvinnan som försöker finna sig själv en ursäkt för att skriva historien.
Hur som, jag väntar mig mer av en bok som nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. Och jag väntar mig mer från en författare som uppenbarligen velat skildra vad alienation gör med människan.
