En bok som mästerligt fuckar med ens hjärna
När man läst ut ”Body double” vill man läsa den igen
Publicerad 2025-03-10 14.29
”Body double” av Hanna Johansson
Det första jag vill göra när jag har läst ut Hanna Johanssons andra roman ”Body double” är att läsa den igen. Som en film vill jag spola tillbaka till början och se den med nya ögon och med vetskapen om vad som komma skall. Men också för att få syn på vilka nycklar jag missade vid första läsningen. I en intervju i DN säger Johansson att hon ”är förtjust i filmer som får en att vilja googla ’Ending explained’.” Synd att ingen ännu gjort en 16 minuter lång youtubevideo som bryter ner alla ledtrådar så att man kan övertala sig själv om att man lyckats greppa denna nätta lilla röda bok som precis fuckat med ens hjärna.
Om Johanssons första roman “Antiken” var svettig och ljus, är ”Body double” kylig och mörk. Det luktar eld i staden. Minusgrader och tunga vinterkappor. På kaféet högst upp i varuhuset korsas Lauras och Naomis vägar när deras identiska rockar blandas ihop. Eftersom den här boken är så nära en film man kan komma hör man ljudet av mineralvattnet som fräser, isbitar som spricker, biljetten som åker igenom maskinen i tunnelbanan. De två kvinnorna möts igen och inser att de inte längre kan betrakta varandra som främlingar, snarare är de kanske gjorda av samma materia?
På baksidan av ”Body double” utlovas en surrealistisk thriller. Surrealistisk absolut, men det dröjer till andra halvan av boken innan hårstråna på armen börjar resa sig. I relationens begynnelse önskar Naomi att hon vore den som lämnade först, men Laura är alltid snabbare. Laura flyttar in med endast kläderna hon har på sig och det bruna läppstiftet i fickan. När de står riktigt nära kan Naomi spegla sig själv i Lauras pupiller, som en docka. Men med tiden byts rollerna ut – om dagarna väntar Laura på att Naomi ska komma hem från sitt jobb som kanalvärdinna på Radiohuset och i Naomis frånvaro uppstår ett upplösningstillstånd.
Det är alltid kvinnor som betalar för tjänsten eftersom det är de som vill ”känna att de har levt”
I berättelsen förekommer även kvinnan som på uppdrag av en spökskrivare transkriberar kassettband. På banden hörs kvinnor som betalar dyrt för att få sina liv dramatiserade och omsorgsfullt inbundna i en bok med röda pärmar. ”Berättelse om ett liv” heter den alltid. Inte berättelser, eftersom det alltid finns dubbla, kanske trippla berättelser om samma liv. Det är alltid kvinnor som betalar för tjänsten eftersom det är de som vill ”känna att de har levt” och att det ”ska finnas bevis på att de har funnits efter att de är borta”.
Språket skiljer sig åt mellan kvinnan som ägnar sig åt att transkribera och resten av berättelsen. Det förra är redovisande och nästan varannan mening börjar med ett ”jag”. ”Jag låser upp den smala porten till min gård, (...) jag går upp för mitt trapphus som är kallt i dag, mitt trapphus där det är rimfrost på fönstren i dag.” Det funkar förvånansvärt bra eftersom det bidrar till den klaustrofobi som intensifieras under läsningens gång.
Även språket är dubbelt i Johanssons roman och till en början tar jag ett upprepat resonemang om ludna persikor för ett olyckligt misstag, men så är självklart inte fallet. Det är som när kvinnan som transkriberar går på bio på Submondo och ser ett kontinuitetsfel som får henne att fundera på vad det ska betyda och om det är avsiktligt? Och precis som thrillern som Laura och Naomi ser på tv, och som filmen ”Body double” från 1984 av Brian De Palma, är slutet öppet för tolkning och får en att vilja googla ”ending explained”.
Men Hanna Johanssons ”Body double” är inte bara en mästerlig roman i filmens fotspår, det är en berättelse om ensamhet och om att bli till i någon annans ögon. Men också om vad som blir kvar i avsaknad av den personen.
Café Bambino: En litterär scammer
