Flickorna i maffians våld
Publicerad 2015-02-19
Skakande roman om by som tagits över av knarkkartellen
Det verkar som att miljöerna tar en allt större plats i den populärkultur vi tar till oss.
Vad skulle återstå av True detective om serien inte utspelades i Louisianas sugande, mystiska träskmarker?
I Breaking bad är Albuquerques platta öknar konstant närvarande samtidigt som de också är en förbindelse till Mexiko, där knarkhandeln utgör ett oupphörligt flöde fram och tillbaka. Miljön blir vad som i fotbollstermer brukar kallas ”den tolfte spelaren”, en extra karaktär.
Jennifer Clements En bön för de stulna utspelas i en liten bergsby i Guerrero-regionen utanför den forna glamourösa semesterattraktionen Acapulco i södra Mexiko. Det är ett landskap som inte tillhör invånarna. Snarare skorpionerna och ormarna. Ibland faller gift från himlen – Paraquat är avsett för opiumfälten, men dit vågar inte militären åka. Allt är farligt.
Framför allt tillhör Guerrero knarkkartellerna, vars medlemmar inte ens bor där, men har området under bevakning. När de vackra tjejerna uppnår en viss ålder så kör de förbi och snappar upp dem. Och det är bara kvinnor kvar. Männen försvinner till USA för jobb och hörs sällan av. Antingen drunknar de i floderna eller så upphör pengarna en dag att nå familjen. Resten är gissningar.
Knepet som mödrarna kan ta till är att göra sina döttrar så fula som möjligt. ”Nu gör vi dig ful, sa mamma”, lyder första meningen, och den är så kraftfull, så tydlig i sitt anslag att jag därifrån är fast. Det är som att själva konceptet räcker för att ta romanen långt. Det egna utseendet är det enda som verkligen går att göra något åt. Och det är inte genom plastikoperationer, utan genom att slå ut tänderna med en sten.
Risken med den starka symboliken är övertydlighet, vilket Clement ibland hemfaller åt.
Hon har tidigare skrivit A true story based on lies som skildrade behandlingen av mexikanskt tjänstefolk. Denna gång har hon intervjuat kvinnor under ett drygt decennium. Fruar, fångar, gömda; de som oftast glöms bort i den här sortens historieskrivning, där männen av förklarliga skäl hamnar i förgrunden. Kvinnorna försvinner ju bara. Ingen har sett dem, ingen vet vart de tagit vägen. Ibland lyser intervjuerna igenom trots att det är en roman enligt konstens allra regler. Som tydligast blir det i fängelset:
”Luna sa att hon gillade att vara i fängelset eftersom hon kunde kissa när hon behövde det”. Sådant hittar man inte på.
I centrum står Ladydi och hennes mor, samt de vänner Ladydi får och förlorar. Hon får chansen att lämna Guerrero på ett, i jämförelse med många, värdigt sätt, men blir nästan direkt indragen i nya situationer bortom hennes kontroll. Liv slocknar slumpmässigt utan att ha fått ett andetag på egna premisser. Det finns en poäng med det, samtidigt som läsningen kan bli förvirrande.
Det är inte enkelt att skildra en tillvaro som berövats på nästan alla mänskliga beståndsdelar. Jag har aldrig läst någon göra det så skickligt som Clarice Lispector i Stjärnans ögonblick.
Stundtals är också En bön för de stulna svindlande. Den har ett rastlöst tempo som rycker fram och tillbaka. Karaktärerna beskrivs närmast som i en fabel, och det skapar vissa problem i och med att anspråket är att berätta en absolut sanning. Ett kallt registrerande svänger plötsligt över i svallande tongångar.
När Yukiko Duke recenserade boken i Gomorron Sverige så ställde hon lite försiktigt frågan om man verkligen orkade läsa om sådan misär. Svaret är såklart: Ja. Och det bör man, eftersom det är en verklighet som inte är särskilt omskriven.
Dessutom riktas ett strålkastarljus mot vänskap och samhörighet mellan kvinnor som inte har mycket mer än varandra.
