Jo, hon vågar

HANNA HALLGREN läser Eva Lejonsommars nya roman

Medan jag läser Eva Lejonsommars femte roman De afrikanska breven tänker jag – att hon vågar! Bygga denna svängda Turning Torso av bokstäver, handha så komplexa teman, förflytta sig mellan tidsepoker och kontinenter. Jag tänker hur lätt det vore att alltsammans föll. Rasade inåt eller slogs sönder till falskskorrande toners ackompanjemang.

Men det är toner, teman, bokstäver och den lätta handens anslag som bär De afrikanska breven som ett brev till läsaren. Eller för att tillåta sig sentimentalitet: som en flaskpost till hjärtat. Vad alltsammans handlar om? Att skönhet och gyttja kommer ur samma kärr, omtanke och grymhet ur samma handflata. Att förbannelse och välsignelse stammar ur samma rot. Och att människan ändå vill leva. Detta spirande som söker sitt rum i världen. Mot alla odds. På grund av. Till trots för. Just därför.

Romanen modelleras kring två människors liv. Elsa Rehn är en ung kvinna som 1906 far från Sverige till Kongo. Hon ska sprida gudsordet som missionär. Robert Atlas är amerikan och professor i historia. Hans tid och plats är 1990-talets USA. Elsa är vit, Robert är svart. Hon är döende, han sjunker allt djupare i sin alkoholism. De kommer aldrig att mötas, ändå hör deras berättelser samman. Och i all sin olikhet liknar de varandra.

Genom romanens parallella berättelser (vilka mer och mer strålar samman) om Elsa och Robert skapar Lejonsommar rum för existentiella, det vill säga politiska, frågor. Hur hänger olika former av förtryck samman? De som berör kön, ras, sexualitet och klass. Några enkla svar står inte till buds. Det enda som med säkerhet kan sägas, är att människor genomlever sina dagar instängda i sina prislappsmärkta kroppar. De tvingas känna hur det känns; att vägas, mätas och placeras någonstans på skalan. Genom självdisciplinering måste de också placera sig själva på människoskalan.

De afrikanska breven är på en och samma gång så många olika saker. En idéroman, en fiktion om sanningslidelse, en existentiell sagobok, och en släktkrönika bortom den genetiska determinismen. Framför allt är det en modig skrift. Den försöker att tala om komplicerade saker utan att förenkla. Utan att moralisera eller förlöjliga. Den är också medveten om att vår inlevelseförmåga är begränsad. Så säger till exempel Robert: ”Jag var inte fördomsfull, jag reserverade mig bara för hur långt vita kvinnors fantasi och intellektuella inlevelseförmåga egentligen sträckte sig.” Det är förstås en kommenterar som på metanivå reflekterar över Lejonsommars (risk-)projekt att i jagform gestalta en svart mans liv. Att Lejonsommar även i denna bok intresserar sig för tribadernas liv och leverne kommer kanske inte som någon överraskning för den som följt hennes författarskap. Här hanterar hon frågor om samkönad kärlek och kristendom och följer därmed i de genealogiska spår som trampats upp av Agnes von Krusenstjerna, Karin Boye, Eva Alexanderson och Anna-Karin Granqvist. För det finns en sådan historia.

Genom sin tematik och reflekterande hållning för De afrikanska breven in den svenska romanen i 2000-talet. Det komplexa seklet. Så mycken samtidighet. Världen är större än Sverige. Sverige har en rasistisk historia. Det finns fler former av förtryck än det mellan vita heterosexuella kvinnor och män. Det finns en könskodad och rasifierad klassproblematik. Det finns avhängighet, skitighet, nåd och affekter. Det är samma hand som smeker och slår. Samma hand som håller i pennan.