Genom dem får vi orden

I Sverige läser vi väldigt mycket översatt litteratur, men pratar lite om översättare och deras syssla. Utom om det handlar om Bibeln eller Tolkien. Författaren, kritikern och översättaren Erik Andersson hade verkat i tjugo stillsamma år när han blev utvald till att ge ny språkdräkt åt böckerna vi dittills känt som Sagan om ringen. Översättarens anmärkningar är hans dagbok från tre år i en virvel av press, hobbitar, alver, tolkienister, faktagranskare, platsnamn och språkhistoria.

Den är jätterolig att läsa. Lakonisk, humoristisk och sprängfylld med klokskaper kring läsandets, skrivandets och översättandets annorlunda praktiker, som i det lilla stycket om skillnaden mellan att läsa ”på originalspråk” eller på sitt modersmål. Andersson exemplifierar med ett äpple:

”Apple är ju ett ganska enkelt ord, men vad väcker det för associationer för en svensk? Kanske bara det konkreta äpplet. Kanske någon typ av persondator. Kanske Beatles skivetikett. Kanske New York. Medan ’äpple’ når ända ner i barndomen: äppelmoset på gröten, det blommande äppelträdet, äpplet man pallade och sedan kastade på snälltåget, äppelmust från Kivik, äpplet i huvudet på Newton….” och så vidare.

Det finns med andra ord all anledning att översätta. Och all anledning att uppmärksamma översättare. De vet mer om litteratur än de flesta, de läser böcker noga, länge, in i minsta detalj, från olika synvinklar, på ett helt annat sätt än exempelvis vi klarar av som hastar i dagskritikens tjänst. De tar ansvar för sina läsningar, på ett oåterkalleligt sätt. Genom deras kroppar passerar orden, de är avståndet och länken.