Gott om godhet

...men berättandet brister, skriver Barbro Westling om Björn Ranelids nya

helskärm

Kvinnan är första könet, titeln kan inte vara mer rätt i en tid då många vill se kvinnan och den födande kroppen som alltings början och mått. Det blanka bokomslaget pryds emellertid inte av någon passande ömsint mor utan av en blåtonad och yppig pinuppa. Så enkelt var det alltså inte. Björn Ranelid är nämligen kvinnoälskaren och förste mannen att visa att värderingen av kvinnan knappast kännetecknar vår tid.

I Kvinnan är första könet återvänder han till sin barndoms Malmö, denna gång för att berätta om de remarkabla tvillingsystrarna, de vackra och frimodigt begåvade Anna och Greta Ribe från Bornholm. Anna, sjuksköterska, spårvagnskonduktör och småskollärarinna samt mor till Viktor, sonen som föddes med vattenskalle och fallandesjuka och Greta, NK-expedit, filosofie doktor i nordiska språk och gymnasielektor.

Dessa sällsamma kvinnoöden vill Ranelid dra in i offentligheten, på det att den må påverkas, och han går medvetet till verket som återberättare av de åldrade kvinnornas minnen. Det blir på många sätt en pedagogikens höga visa.

Tålamodets, ordningens och redans och den avskaffade välskrivningens pedagogik.

Ranelid har dämpat sitt veckrika konstspråk och koncentrerar sin eld på innehållet. Så många nedvärderade liv och förbisedda insatser som ska återupprättas i författarens verk. Det gäller inte bara systrarna Anna och Greta, utan en hel klass av arbetare, obemedlade och svaga.

Så blir Ranelids roman till ett pedagogiskt projekt i sig där levande människors strävan att göra gott solidariskt förmedlas medan de föraktfulla översittarna hängs ut. Naturvetenskapens elit mot humanismens nollor.

Samhällets stora mot de små. Någon gång fylls författaren av tveksamhet inför sitt stoff men frågan om brott och överträdelse överskuggas av den älskade och exemplariska omsorgen om "människans värdighet och livets okränkbarhet".

Det är, som vanligt, inte svårt att sympatisera med Ranelids goda syfte. Det är skrivandets entonighet som ställer till problem. Läsaren fylls med förespråkanden och goda exempel men något fattas i själva berättandet.

Ranelid skriver om bristen på erotik men hans egen berättelse stannar vid att sammanföra Annas skönhet och grova älskogsspråk med hennes oändliga och ömsinta bemödande om andra.

Att ingen människa är en ö är en omvälvande tanke men Ranelids enda chans att övertyga om att "mänsklighetens framtid avgörs i mötet mellan mannens och kvinnans könsorgan" är som romanförfattare. Utan gestaltningens omvälvande kraft förblir kropp och själ åtskilda, hur många "låt stå!" som än tillfogas.

Roman

Barbro Westling