Nygammalt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-13
JENNY TUNEDAL läser en ännu rasande Ebba Witt-Brattström
Ebba Witt-Brattström är en av Sveriges viktigaste, och mest välkända, litteraturvetare. Hon är feminist, en rasande, häftig sådan som stormar fram i framför allt den franska teoretikern och författaren Julia Kristevas fotspår. För tio år sedan gav hon ut textsamlingen Ur könets mörker, och hennes läsningar av författare som Victoria Benedictsson, Birgitta Trotzig och Edith Södergran var för mig, och många andra som studerade litteraturvetenskap på nittiotalet, en nödvändig och efterlängtad strålkastare rakt in i de dammiga institutionskorridorernas patriarkala skymningsland. Witt-Brattström använde texter på ett annorlunda sätt, ett sätt som då kändes lite förbjudet, skamlöst.
Litteraturen skulle ju vara litteratur, text, bara, i ett eget rum, bortom samhället. Texter skulle analyseras och plockas sönder, men det skulle inte vara polit-iskt, helst, och absolut inte feministist-iskt. Marxismen var död, och efter den bara språk, bara "ren", "opolitisk", "objektiv" litteraturvetenskap. Könet låg här i Sverige ännu i mörker.
Mycket har hänt sedan 1993 och den feministiska litteraturteorin har även här stigit fram som ett stort, levande projekt, som ständigt korsar sig med postkolonialism och queerteori. Fortfarande har vi ingen Butler, eller Cixous, eller Irigaray, men deras teorier är etab-lerade, använda, ifrågasatta. Det innebär inte att vi lever i ett lyckligt feministiskt litteraturland, vare sig innanför eller utanför universitetens murar. Mycket är ännu ogjort. Witt-Brattström är en av dem som gör.
Nu ger hon ut Ur könets mörker Etc - en dubbelbok, där hennes bok från 1993 kompletterats med sjutton nya texter, skrivna mellan 1993 och 2003.
Den tidigare opublicerade, litet lekfulla, fast djupt allvarliga Ur kvinnobestiariet känns som en nyckel till Ebba Witt-Brattströms litteraturvetenskapliga projekt. Texten är en genomgång av litteraturhistorien "som ett museum för monstruösa kvinnotyper". Genom att använda citat ur litteraturhistoriska verk från 1890-1995, varav de nyare faktiskt fortfarande är i omlopp på litteraturutbildningar, visar Witt-Brattström hur författare som Hedvig Charlotta Nordenflycht ("Karltokig och koppärrig blåstrumpa"), Karin Boye ("Psykosexuellt vrak"), Moa Martinson ("Sprudlande Proletärtossa") demoniserats och framför allt reducerats genom tiderna.
De för vår samtid allra mest skräckinjagande exemplen är hämtade ur Litteraturens historia i Sverige, från 1995. Där berättas till exempel om Moa Martinson att hennes "sprudlande berättarglädje" inte var underordnad "konstnärliga krav", utan "mänskliga värden", och där sägs hela Karin Boyes författarskap vara en sorts (misslyckat) försök till självhjälp.
Witt-Brattström skriver mot de maktens mörkermän som på detta sätt förvanskat vår, och världens, berättelse om litteratur: vad den skall vara, hur den är. Hennes texter är ett svar på allt tal om att man inte kan könskvotera; de berättar att litteraturen inte går att läsa bortom kön; den är indränkt i kön, och det finns fortfarande en enorm oförmåga att läsa bortom kön och hitta en plats där kvinnors texter faktiskt är lika mycket värda som mäns.
I de nya texterna kan man se Witt-Brattströms projekt fortsätta, men inte nämnvärt förändras. Hon skriver fortfarande om till exempel moderskap, hennes favoritteoretiker är fortfarande Kristeva, och hon läser fortfarande texter hårt, intensivt och nära, ur ungefär samma position som för tio år sedan.
Hennes texter är intressanta, smarta och övertygande. Men den som vill ha en feminism som även inbegriper ett klass-, etnicitets- eller queerperspektiv på text får gå någon annanstans än till Ur könets mörker Etc. Det är synd och gör att den nya boken känns mindre oumbärlig än förlagan från 1993.
Det finns för lite av Etc.
Litteraturvetenskap
Jenny Tunedal
