Snutsaga med sting
Uppdaterad 2011-09-12 | Publicerad 2011-09-05
Jenny Tunedal läser Denise Minas andra bok om poliskvinnan Alex Morrow
Denise Minas första böcker, den så kallade Garnethill-trilogin, var ovanligt mörka kriminalromaner. Som skrivna på botten av ett vulkaniskt raseri över sakernas tillstånd.
Sedan dess har Minas författarskap förändrats. Hon har stannat i Glasgow och fortsatt att skriva deckare som hävdar att våld aldrig är ett otäckt undantag från ordningen, utan en del av själva den brutala ordningen. Samtidigt har hon rört sig allt närmare genrens breda mittfåra. Efter sviten om den omedgörliga murveln Paddy Meehan, som på åttiotalet kämpar sig fram genom testosteron- och alkoholångorna på en tidning, skriver hon numera om en poliskvinna, Alex Morrow.
Getingsommar är den andra boken om Morrow, och utspelar sig i Skottland efter finanskrisen. Den skildrar utredningen av ett ovanligt brutalt – är de inte alltid ovanligt brutala? – mord på en kvinna. Någon har stampat sönder hennes ansikte.
Läsaren vet redan från början vem denna någon är, och också ungefär varför han gjorde det. Det är skönt, berättelsens frågor kan handla om andra saker: vad vreden är och vad som väcker den.
Mina skriver omsorgsfullt, komplicerar både ondare och godare gestalter, låter perspektiven skifta. Men hon arbetar mer än vanligt med klichéer i den här boken; polisstationen är ett välbekant bygge av blaskigt kaffe, dålig stämning, alltför bossig boss. Och Alex Morrow, som i den förra boken var en ganska rabiat och mycket sorgsen människa, klappar sig nu allt oftare milt på gravidmagen och ler.
Framför allt är skildringen av fattiga och rika minst sagt schematisk. Den rika familjen är fullständigt dysfunktionell – alla är rädda för pappa, mamma käkar piller och shoppar och kontaktlösheten skär genom varje skrymsle i det stora lyxiga huset. I den trånga lägenheten där den ensamstående mamman sitter och röker i tvätthögarna, medan hennes fyra truliga tonårsbarn rör sig ut och in, finns däremot värme, sammanhållning, någon sorts förmåga att glädjas, trots allt.
Det blir en sorts saga, en moralitet om klass och kön och familjegemenskap, där man aldrig behöver undra var författarens solidaritet ligger. En välskriven, didaktisk snutdeckare. Det är inte något fel med det.
