Ett kungarike för min loge!

Claes Wahlin

helskärm

Det är inte alldeles lätt att reda ut vem som ska hållas ansvarigför de ord som Börje Ahlstedt fäller i memoarboken Från min loge på Dramaten. Lena Katarina Swanberg äger copyrighten, på omslaget är namnen satta så att det förefaller som om Ahlstedt har skrivit boken, vilket han alltså inte har. Rimligen har han berättat för Swanberg som sedan skrivit och fått godkänt av Ahlstedt.

Ett visst, om än litet rabalder har redan uppstått kring kvinnosynen, att kvinnan bör utveckla sina ”vårdande sidor” vilka dessutom av någon anledning inte låter sig kombineras med att de ”klipper håret och börjar röka cigarr”. En pendang kring det uttalandet rör de ”sceniska krafterna och utstrålningen”, som tydligen kommer från ”könet och magen”.

Nej, synen på mannen och kvinnan är inte den politiskt korrekta, men frågan är vilken betydelse detta har vid en bedömning av skådespelaren Ahlstedt. Ingen alls, kan man i förstone tycka, för hur många konstnärers privata åsikter känner vi egentligen?

Men hur beter sig en sådan skådespelare på scenen gentemot sina kvinnliga, kortklippta medspelare, eller mot en cigarrökande, kvinnlig regissör? Och vad är det han spelar på inför publiken om konsten kommer från könet? Är hans könskraft alternativet till de ”öververbala”, kvinnliga kolleger han säger sig ha svårt att arbeta med?

Att Ahlstedts har ett elakt drag, det erkänner han själv. Han ångrar sig ofta, i alla fall numera, men det senaste debaclet kring pjäsen Darwins kapten var inte precis någon överraskning, och de ord om ånger som fälls emellanåt i boken är heller inget som dominerar. Dominerar gör i stället Ahlstedt. De rätt osorterade minnen som möter läsaren har ständigt Ahlstedt själv i centrum. Trots att han i sitt skådespeleri ser som sitt uppdrag att stå till förfogande för berättandet och att en av bevekelsegrunderna för valet av yrke var att försöka ”komma bort från sig själv”, så spelar han här huvudrollen, medan de kolleger och vänner som nämns, inklusive hans fru, får nöja sig med att spela biroller, ofta utan repliker. Ingmar Bergman spelar den största birollen och dyker upp både när det passar och när han kanske borde ha stannat i kulissen.

Börje Ahlstedt är trots allt något av en institution i teatersverige, en av våra främsta och mest folkkära skådespelare. Just därför hade såväl hans konst som hans erfarenheter förtjänat ett bättre öde än denna slarvigt skrivna, hafsigt redigerade och illa korrekturlästa bok.