Förenklad dubbelgångare

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-02

Claes Wahlin om José Saramagos Dubbel- gångaren

José Saramago. Teckning: TULLIO PERICOLI

Lyckligtvis är José Saramagos stilistiska förmåga, vid 80 år fyllda, ännu vital och frisk som lyssnade vi till en ung man nyfiken på livet. Hans senaste roman, Dubbelgångaren, skildrar historieläraren Tertuliano Máximo Afonsos skräckinjagande möte med sin egen dubbelgångare, António Clara, birollsskådespelaren som ännu väntar på sitt genombrott.

Tertuliano Máximo Afonso, som blivit varse den med sig själv identiskt like mannen på en videofilm, har först att identifiera duplikatet, därefter spåra upp honom, för att slutligen kontakta den inledningsvis ovillige António Clara. Hans närmaste omgivning finner hans uppträdande besynnerligt, arbetskamraten oroar sig, modern bekymrar sig och flickvännen förstår inte riktigt vad som har tagit åt honom.

Dessvärre är nog deras reaktioner desamma som läsarens. Dubbelgångarmotivet är lika gammalt som tacksamt och Saramago vill rimligen i ett slags dubbelrörelse kritisera en allmän nivellering och försvara individens unicitet, möjligen mot bakgrund av en genmanipulerad framtid. Trots Saramagos skicklighet att i de vindlande inre monologerna eller dialogerna teckna en komplex karaktär, så framstår alltför många av de inblandades beslut som både egendomliga och osannolika. Finalen saknar inte dramatik, men nog kunde identitetsbekymret givits åtskilliga fler bottnar och en helt annan suggestivitet än vad Saramago denna gång förmår.

I jämförelse med romaner som Alla namnen eller Året då Ricardo Reis dog, är Dubbelgångaren en svag prestation. Lusten och nyfikenheten finns där, men resultatet och svaren är förvånansvärt matta.

Roman

Claes Wahlin

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.