En kvinna går sönder

helskärm

Kristina Sandbergs roman Ta itu är historien om en kvinnas gradvisa sönderfall. Maria, berättarjaget, är en tvåbarnsmamma med kontorsjobb. Driven av en önskan att få ut något mer av sitt liv börjar hon på en distanskurs i konsthistoria. En rad omständigheter gör sedan att hon närmar sig ett psykiskt sammanbrott.

I denna sin tredje roman arbetar Kristina Sandberg vidare med sin utgrävning av kvinnlighetens villkor i vårt moderna samhälle. Här är det en vuxen kvinna som står i centrum, till skillnad från i tidigare romaner där det handlat om unga flickor. Sandberg har en säker blick för detaljer i könets tvingande koreografi: läppstift som kladdar, kjolen för kort (men är den för lång känner man sig ju präktig), bantningsdiskursens banala närgångenhet. Mannens blick, som gör kvinnan till en fresterska, möter här den kvinnliga erfarenheten att vara obekväm i sin kropp.

Maria tampas också med det ouppnåeliga idealet om den goda modern. Hennes omsorg om andra går lätt över i dåligt samvete över den ofrånkomliga otillräckligheten. Men vad värre är: hon når inte fram till sina barn. Hon är alienerad inför dem, särskilt inför den äldre pojken. Detta tycker jag är bland det mest otäcka i boken. Det är som om Marias oförmåga att hitta en egen plats bland påbuden till slut urholkar all viljekraft. Till och med kärlek blir kravfullt. I en inre monolog skriver Kristina Sandberg fram Marias växande främlingskap i tillvaron. Språket blir alltmer fragmentariskt i takt med att hennes maktlöshet växer.

Kristina Sandberg lyckas fånga det absurda i männi-skors kommunikation i olika sociala sammanhang. Tristessen i kärnfamiljen: rårivna morötter och sex utan känslor. Den äkta mannen är snäll men när det verkligen gäller ställer han inte upp, inte av illvilja egentligen utan av ovetskap om hur hon har det. Petitessdiskussionerna på Marias arbetsplats som blåses under av ett djupt, oartikulerat missnöje. Rysansvärt klichésnack bland föräldrarna i skolan. Maria vantrivs i denna hurtfriska normalitet, och vi förstår henne.

Men skulden

för Marias vantrivsel kan inte läggas enbart på andra. Det är något i henne själv som gör att hon avvisar också kärleksfulla närmanden. Hon kan inte ta emot, och hon känner att hon inget har att ge. Hon har en grundläggande känsla av att vara värdelös. Marias förhistoria är inte något som Kristina Sandberg spekulerar i, och det är bra, på så vis undviker hon att psykologisera. Det blir därför också ointressant att hitta en syndabock: Maria är mer som en katalysator för tillståndet i världen, en gestalt där skuld och lidande samlas.

Roman

Cecilia Annell