En chock av kort och klart

JENNY TUNEDAL om Bengt Emil Johnsons 28:e diktsamling

Dikterna som avslutar Bengt Emil Johnsons nya, tjugoåttonde (!) bok kommer som en chock av kort och klart. Konstateranden som ”Lukten av jord är / lukten av jord” och ”Det pågår. / Det går undan” slår hårt in i det mjuka mellangärde av avspänd uppmärksamhet som långdikten Ny dikt? / Livsverk? försätter läsaren i. Nej, det tar verkligen slut, inser man – snart och oåterkalleligt: boken, samtalet, närvaron, livet. Och trots att hela diktsamlingen tänker över ”malandet, krossandet, sönderslitandet” som ”har sin gång” kommer slutet som en ovälkommen överraskning. Eller som övergivenhet.

De kortkorta slutdikterna verkar utsagda på avstånd, av ingen. De upprättar avstånd och stillhet där resten av boken i stället skriver fram, inte närhet, men rörlighet och närvaro av människa. Någon är där hela tiden: skriver, skruvar, samplar, skapar, sparar, sorterar, låter texten ”fortgå, meandra / mellan vilja / och liv”: Någon står mitt i texten och gestikulerar: skryter om synkoperingar, försvarar utropstecken, beskriver, resonerar, skämtar, dividerar. Delar med sig av sig och sitt. Av det alldeles särskilt generösa, ”livsverk” som här flätas och arbetas och pratas och odlas fram, i stället för att mejslas och tuktas. Ingen blank marmorstod, men väv, kanske ryamatta, av röst och liv och eget och andras och tornsvala och bråte och grönska.

Ett Ekelöfskt Tag och skriv ljuder genom hela Johnsons Tal till mig själv: ”Sjung om kraniet, som finns rätt nära huden, / Sjung om den här världen, / som är som den är, / och en annan. / Det finns öar i envar”.

Det finns öar, men ingen man är en och ingen text. Vi delar bottnar och är ”varandras ganska bräckliga vittnen”. Allt pågår med hjälp av, i kraft av, allt annat; det gäller människor, landskap, tider och texter: ”Undra på att det regnar / i minst vartannat hjärta. / Försök förstå / att allt förgånget är till lika delar närvarande / som överblivet, att varje text / handlar, i perspektivisk förlängning, om en annan / text, om alla”.

”Låta sig invaderas? / Eller bli invaderad?” står det på ett ställe. Man kan undra det. Frågorna aktualiseras av den skrivande Johnsons sätt att närvara i dikten. Det är ovant att bli så till den grad tilltalad, indragen i någon annans högljudda tänkande, helt störd. Liksom fråntagen alla möjligheter att göra dikten till sin egen. Men det alldeles egna har mycket lite med Johnsons poetik att göra. Den här dikten är intensivt gemensam. ”Klockor klämtar, men inte / för enskilda liv”.

Förgänglighet är vår minsta och största gemensamma nämnare och den pågår i högsta grad också i Johnsons dikt. Men här finns ingen strävan att mota döden i grind genom att stanna tid eller frysa ögonblick, snarare verkar texten, ända fram till de stilla sista dikterna, vilja gå med flödet, bejaka det, överleva på hajars vis. Det är befriande.

Ju mer jag läser, desto mer vill jag höra, desto längre vill jag vara kvar i Johnsons ordlystna samtalande tal: ”Fast det hålls så många tal. / Fast trafiken är så tät. / Fast så många farkoster lägger ut. / Fast algblomningen är så intensiv. / Fast bitterheten infiltrerar. / Fast vi inte vet vilka vi är eller borde ha blivit”. Eller just därför.