De avslöjade förintelsen

Fredrik Persson-Lahusen

Hitler dömde de svenska företagstopparna till döden

I juni 1942 rapporterade BBC och den polska exilregeringen i London om den tyska ockupationsmaktens förföljelser av judar i Polen: hundratusentals hade redan mördats och i Auschwitz och annorstädes industrialiserades massmorden med gas.

Mycket talar för att den detaljerade informationen – som för första gången gjorde det möjligt att ana Förintelsens omfattning – smugglades ut av Sven Norrman, chef för Aseas polska verksamhet. Under täcknamnet ”Hjalmar” var han tillsammans med bland andra Tändsticksbolagets Carl Herslow och LM Ericssons Sigfrid Häggberg viktiga kuggar i den polska Hemma­arméns kurirtrafik.

Norrman ignorerade medvetet instruktionerna från huvudkontoret i Västerås: föranled ingen irritation, idka ingen välgörenhet. Om övriga svenska affärsmän verkligen visste exakt vad de var inblandade i är däremot osäkert. Detta intresserade dock inte Gestapo som i juli 1942 grep Herslow och ytterligare sex svenska medborgare (dock inte Norrman som vid tillfället turligt nog befann sig i Sverige).

Fyra dödsdomar och ett livstidsstraff följde, därefter febril aktivitet för att få svenskarna fria: Gustav V telegraferade till Hitler, samtidigt som fångarna blev brickor i interna nazistiska stridigheter, förhandlingarna om fortsatt kullagerexport och (efter att krigslyckan hade vänt) försöken att få till stånd separatfred och fri lejd. Ansträngningarna bar frukt och just före jul 1944 landade de sista benådade svenskarna på Bromma.

Warszawasvenskarnas öde rymmer nog med ingredienser för att få till en framgångsrik fackbok: mycket spänning och en möjlighet att reflektera kring hur Sverige rörde sig i krigskatastrofens skugga. Därtill är historien fortfarande relativt okänd i den breda svenska offentligheten. Mot denna bakgrund är Staffan Thorsells bok i ämnet en besvikelse.

Expressen-veteranen, som under senare år uppehållit sig vid Sveriges förhållande till Nazityskland i flera böcker, gör en hel del rätt. Han följer lyhört den polsk-svenske historikern Józef Lewandowskis forskning om Warszawasvenskarna (boken Knutpunkt Stockholm), kompletterar med egna gedigna arkivstudier och för – i det populärvetenskapliga sammanhanget – rekorderliga källkritiska resonemang.

Att boken ändå inte fungerar handlar till del om framställning. Dispositionen är varken tematisk eller kronologisk och det yttre händelseförloppet svårt att följa. Prosan är pojkboksaktig och användandet av historisk presens enerverande.

Sidospåren är för många och skymmer sikten för väsentligheter. Skildringen av förhandlingarna om frisläppandet och krigets slutskede liknar mest ett kuriosakabinett över mytomspunna män, ­medan Sveriges funktion som viktig flyktväg för krigsförbrytare (beskriven av Mats Deland i boken Purgatorium) förblir okommenterad.

Den största bristen i vad som inledningsvis ser ut som en kollektivbiografi är att huvudpersonerna, deras handlingar och framför allt deras motiv, förblir oklara. Mellan raderna märks omsorg om anställda och bekanta samt avsky inför tilltagande tysk brutalitet. Norrman fotograferade och kommenterade exempelvis indignerat den förnedrande behandling av judar som visade sig vara Förintelsens förspel.

Thorsell låter Warszawasvenskarna framträda som en rättrådig kontrast till undfallande svensk småstadsrealism. Det är en hållning i tiden, som inte saknar fog. Samtidigt är den förenklad och sådant som hade kunnat ge karaktärerna mer komplexa konturer skyndas förbi.

På tvärs mot gängse forskning (Alf W Johansson och Johan Östling) tycks Thorsell mena att tyskvänligheten levde vidare i Sverige efter krigsslutet, och att detta förklarar att flertalet Warszawasvenskar länge talade tämligen tyst om sina förehavanden.

Minst lika troligt är att de teg för att inte skada sina fortsatta affärer i Östeuropa. För en sådan tolkning talar att Norrman och Häggberg 1949 – under pågående förhandlingar om ett omfattande polsk-svenskt handelsavtal – offentligt angrep en före detta motståndskontakt, som av den nya Moskvatrogna satellitregeringen sågs med stor misstänksamhet. 

Thorsell riktar ett och annat orent slag mot historikerskrået, men har rätt i att företagsarkiv utgör ett underutnyttjat material inom svensk forskning. För detta lyfter jag på hatten och hoppas att hans slarvigt kastade handske plockas upp.