Forskning är ingen konst

Claes Wahlin

Ny avhandling ger oss inga nya kunskaper

Konst är ofta ett slags forskning, men sällan liknar forskning konst. Begreppet konstnärlig forskning, som institutionaliserats de senaste åren, är mot bakgrund av en del samtida teorier snarast en tautologi. Konst, inte minst ordkonsten, betraktas ofta som en unik väg till ny kunskap och det är ännu för tidigt att säga om den konstnärliga forskningen kan utgöra en tredje väg mellan vetenskap och konst.

I en essä i Paletten (2011:4/ 2012:1) menar Erik Andersson att en del av den konstnärliga forskningen i sina försök att positionera sig utgår från en förlegad syn på vetenskap. Man tror fortfarande att 1800-talets positivism är det rådande forskningsidealet. Den synen förutsatte att verkligheten var en och metoden att utforska den en enda. Det var dock länge sedan den synen övergavs, hermeneutik och diverse teorier inom postmodernismen har relativiserat verkligheten såväl som metoderna att utforska den.

Paradoxalt nog så förefaller Lena Dahlén, i den första avhandlingen i konstnärlig forskning från Högskolan för scen och musik i Göteborg, ha svårt att lämna den beskrivande, ja, positivistiska nivån. Hennes anspråk utsägs av avhandlingens titel: Jag går från läsning till gestaltning – beskrivningar ur en monologpraktik. Och det är också vad läsaren får. Noggranna, uppmärksamma och detaljerade beskrivningar av hur jaget Dahlén arbetar med sitt monologmaterial inför sina föreställningar, skrivet med ett språk på gränsen till poesi. Men är det forskning?

Förmedlas någon ny kunskap till läsaren? Nej, tyvärr så är framställningen alltför centrerad till författaren själv och de associationer, ofta en smula nyckfulla, hon får till andra texter.

Dahlén presenterar inte någon ny kunskap, eller ens några nya samband mellan etablerade kunskapsfält, men lyckas väl med att översätta sin teaterverksamhet till ord. Men det borde krävas mer för att förtjäna lagerkransen.