...drömma om att bli älskad

JENNY TUNEDAL läser en lyriksamling om en annan ung kvinna

helskärm

Anna Jörgensdotter skriver böcker om att överleva - kärlekshunger, dödslängtan, livsförtvivlan. Hennes första bok, Pappa Pralin, är en mäktig roman om en ung kvinna som kämpar och inte går under, fast hon är alldeles för mycket kär, för mycket rädd, för mycket allt för den här världen. Hennes dröm är möjligen fortfarande utopisk, men högst rimlig; att få vara ung levande kvinna och känna sig orädd och nöjd med sin hjärna och sin kropp, rentav alldeles älskad och älskvärd.

Liknande drömmar finns i Jörgensdotters nya bok, diktsamlingen Homecomingqueen. Här handlar de om att Jon Bon Jovi ska komma: "han tar min fjortishand i sin häftigkändishand/.../ å alla dessa molnslott / å oanat rött", eller om att få åka till Hofors på Milli Vanilli-konsert, eller om en Salomonryggsäck att packa ner kärleken i. Det är åttiotal bortom alla tvivel, och tonårslängtan, från "ett rosa överkast" om ett liv bortom rädslan för fulhet, felhet och skoldiskon, men också vuxna drömmar, om att återvända till uppväxtstaden "Sandviken 4-ever", som en överlevare, och "vara en slags främling /.../ Då törs man mycket mer/ Då kan man skratta och ha chockrosa nätstrumpbyxor".

Det Jörgensdotter beskriver är (alldeles för) lätt att känna igen, högst verkligt och viktigt att skildra, men trots det griper inte Homecomingqueen tag i mig på samma sätt som hennes förra bok. Prosan i Pappa Pralin var vacker, smutsig, livlig och poetisk. Språket härjade som en löpeld över nästan fyrahundrafemtio sidor. Sådant ger höga förväntningar, och när samma författare nu berättar i lyrisk form känns faktiskt just formen ganska omotiverad. Texten kommer inte loss, utan hakar upp sig i onödiga radbrytningar och upprepningar. Språket får liksom inga ytor att rasa på, och jag märker att jag verkligen saknar prosaisten Anna Jörgensdotter.

Det är svårt att vara Homecomingqueen när minnena är alldeles söndergråtna. Det finns ingen tröst eller seger. Rädslan bygger bo i ens långa hår, och skärvor av drömmar skaver i hjärtat trots att "Det står Heartbreaker på mina trosor". Men diktjaget är ändå en drottning när hon skriver/skriker till "Du som inte ser mej": "Det är ju inte så att jag blir nån annan för att du tycker typ Kylie / Minogue är snygg / Det är ju inte så att mina påfågelsvingar bleknar / bara för att nån säger att jag inte kan flyga", och kräver, så fint, det fjortistjejer i alla åldrar och tider behöver: "Lyssna på vad hon drömmer / Respektera det rosa".

Lyrik

Jenny Tunedal