Mord & mode

Om Versaces uppgång, fall och återuppståndelse

helskärm

Talangfull, generös och före sin tid. Eller irrationell, egoistisk och för slösaktig för att driva företag. Modeskaparen Gianni Versace, som kanske är allra mest känd för att ha blivit brutalt mördad, var en motsägelsefull personlighet.

Inte så konstigt: modets 1900-talshistoria präglas av just inre motsättningar. Dels den ständiga dragkampen mellan konsten och pengarna, vilken hos huset Versace representerades av samarbetet – lika lojalt som konfliktfyllt – mellan den flamboyante designern Gianni och hans mer återhållsamma storebror, företagsledaren Santo. Dels av rivaliteten mellan de stora mästarna: I Paris drev Karl Lagerfeld och Yves Saint Laurent ständigt varandra till nya storverk. I Milano stod i stället Versaces eldiga överdåd mot Armanis svala elegans. Båda ville de befria kvinnorna från det konservativa modets strikta regelverk – men Armani gjorde det genom att klä ned och Versace genom att klä upp. Till tänderna.

Historien om Gianni Versace – vilken berättas initierat och med flyt om än kanske väl torrt i Deborah Balls biografi Huset Versace – börjar som en Pasolinifilm, övergår snart i borgerligt familjedrama och avslutas som en FBI-thriller.

Född i det fattiga men passionerade Kalabrien strax efter andra världskrigets slut är Gianni det älskade, oregerliga barnet som avskyr skolan men älskar sin mammas syateljé. Som ung man tar han sig till Milano där han snabbt gör kommersiell succé med yviga gester, färgstarka tryck, chockerande materialkrockar och utmanande silhuetter. Under åttio- och nittiotalen befinner sig Gianni Versace mitt i populärkulturens virvelvind. Han arbetar hårt och ständigt. Men omkring honom flödar pengarna, discon och kokainet.

Han umgås med Elton John och Madonna, inreder överdådiga Versacebutiker i hela världen och köper lyxiga bostäder i Milano, vid Comosjön och i New York. Framför allt lägger han över 200 miljoner kronor på renoveringen av Casa Casuarina, palatset i Miami där han bara femtio år gammal skjuts till döds av seriemördaren Andrew Cunanan.

Efter sig lämnar Gianni Versace då ett modehus som blöder pengar och ett juridiskt ogiltigt testamente – men även en förändrad modebild. I dag, då man än en gång leker med starka färger, stora mönster och tydliga logotyper syns hans inflytande överallt. Och även om det kan verka paradoxalt så var faktiskt hans porriga referenser och hårdsminkade modeller i höga klackar viktiga steg på vägen mot en friare kvinna som vågar vara både utmanande och mäktig.

Utöver sin genomgång av tre decenniers årsredovisningar och FBI:s dokumentation om Andrew Cunanan, en av de största människojakterna i amerikansk kriminalhistoria, har Ball gjort hundratals intervjuer med Giannis familj, vänner och medarbetare, inklusive partnern Antonio d’Amico, som han levde med i mer än 15 år.

Framför allt har hon pratat med Donatella Versace. Donatella, den omisskänliga ikonen som lyckats överleva sin brors död, svårt kokainmissbruk, finanser på ruinens brant samt flera år av bespottade kollektioner – och nu mirakulöst nog fått huset Versace på fötter igen.

Om Santo Versace under sin brors livstid bidrog med strukturen, siffrorna och sansen (ett av deras många gräl rörde den Picassosamling i världsklass som Gianni, trots modehusets skakiga position, valde att köpa för företagets pengar) stod lillasyster Donatella för en helt annan men minst lika viktig del – glamouren. Som musa, pr-kvinna, idéspruta och representant utåt var hon genialisk. Hon var först av alla med att släppa ut supermodeller som Naomi Campbell på catwalken, vilket skulle bli helt avgörande för Versaces image. Dessutom gick hon i bräschen för 00-talets sammansmältning av mode- och kändisvärld genom att förvandla husets visningar (och Giannis begravning!) till enorma, medialiserade spektakel med de största stjärnorna på front row.

Huset Versace ger en unik inblick i familjens uppgång, fall och återuppståndelse. Tyvärr är boken översatt med bara marginellt bättre språkkänsla än Google Translate (den som säger ”manskollektion” i stället för ”herrkollektion”; och ”tagning” i stället för ”plåtning” har inte tillbringat många sekunder i modevärlden) vilket gör det svårt att se de fantastiska plaggen och miljöerna framför sig. Boken rymmer dessutom bara ett tiotal fotografier.

Gianni Versace hade nog inte samtyckt. Han var inte mycket för vare sig nedskriven dokumentation eller siffror. Däremot hade han en extremt förfinad, väldigt instinktiv känsla för mode som visuell kommunikation. Han visste precis hur han ville att världen skulle se ut – för som alla stora konstnärer var han en man med en vision.