Livet - ett försök att härda ut

PELLE ANDERSSON blir hoppfull av Cecilia Davidssons noveller

Den första tanken som drabbar mig när jag läser Cecilia Davidssons noveller är: vad har hänt? Efter läsningen tänker jag: vad händer sedan? Handlingen i varje novell ligger alltså utanför texten. Novellerna blir på detta sätt ett tillstånd. En väntan på förklaringar.

Det är ett riskabelt skrivsätt som försätter läsaren i ett limbo. Ett limbo som osäkrar läsakten och tar bort möjligheten till identifikation. Det som ser ut som vardag osäkras av känslan av att det är något helt annat Davidsson talar om egentligen. Hon gör mig gång på gång osäker och gör mina egna erfarenheter överflödiga. Jag blir rädd.

Rädslan behöver å andra sidan inte vara ett tecken på kvalitet, men det är dessa böcker som gör läsakten till något nytt och som tvingar läsaren att ta ställning som lever kvar i ens minne. Jag har ofta föredragit ny poesi framför prosa, den har alltid ställt fler frågor. (Även om det vore kul med en och annan dogmatiker, en och annan författare som sade sig ha svar på saker. Kanske en ideolog. En vildsint visionär - men det vågar man knappt säga ")

Cecilia Davidssons nya noveller ställer en övergripande fråga och den handlar om inspirationen. Vinden det väntas på kan vara en metafor för en gudomlig ingivelse som uteblir. Det är alls inte så att hon menar att inspirationen skulle vara av godo, eller ens att den finns, utan snarare tvärtom. Det är denna väntan vi har. Livet är inget annat än ett försök att härda ut "

Det är också det som huvudpersonerna i boken gör. De väntar på att någon eller något ska göra det där som tar dem till en annan plats. Älska med dem, låta en sjukdom drabba dem, titta på dem eller uppmärksamma dem på något, störa, omvälva.

Novellerna talar ibland om detta som något riktigt.

"Vi koncentrerade oss på att önska saker, till exempel att en viss lärare på skolan skulle drabbas av en allvarlig sjukdom eller att det skulle börja hända något med Eva-Maries hår som bara blev tunnare och tunnare. Jag sa att hon höll på att tappa sitt barnahår och att det nya som skulle växa ut var det riktiga håret."

Det finns en vilja till flykt från det huvudpersonerna lever i. Men drömmen om det andra är bara en dröm och jag utgår från att det är en vetskap som huvudpersonerna lever med. Det finns bara detta liv.

Alla författare och skribenter kan i stället tänka: det finns bara den här texten som vi precis skrivit. Det blev inte mer, det kan inte bli något annat. Oavsett ambition.

Det är kört, men samtidigt oerhört hoppfullt.

Vi har våra texter i handen och det är handen som skriver, som gör med texten vad som helst. Här blir åter-igen den metaforiska läsningen tydlig. Väntan är förgäves, inspirationen kommer inte - det hårda arbetet med texten är det som återstår? Och för huvudpersonerna - det liv som passerar just nu, i väntan på vind.

Cecilia Davidsson skulle faktiskt, tror jag, kunna gå än längre i sin reduktion. Hon skulle göra mig än räddare och ställa mig än mer vid sidan av genom att skala bort mer av det som är igenkännligt. Det kanske räcker med smörgåsarna som är uppskurna i alldeles för tjocka skivor eller bara den där burken där mormors saliv fångar flugor.

Det är dessa små detaljer som egentligen är metaforerna för väntan på det andra. Vi är alla flugor i saliv. Eller flugan mot fönstret. Som försöker och försöker.

Men det är bara en liten invändning mot en bok som gör mig rädd och samtidigt hoppfull inför vardagen - och litteraturen.

noveller

Pelle Andersson