Titta, titta... och texten tittar tillbaka

Jenny Tunedal konstaterar att allt står stilla i Hanne Ørstaviks senaste roman

helskärm

I det senaste numret av Ord och Bild skriver Hanne Ørstavik, i en text om skulpturen La Fillette av den franska konstnären Louise Bourgeois, att "verkets avgörande mening och betydelse ligger i varifrån jag ser. Och vem jag är som ser."

Betraktandet, av liv och verk, är centrala i Ørstaviks senaste roman, Vecka 43. Läsaren får se litteraturvetaren Solveig se, och inte se. Hon tittar hela tiden, ner över dalen under sitt hus, ut över klassrummet fullt av studenter, in i den äldre kollegan Hildes allvarliga, vackra ögon, på telefonsvararens röda, ihållande sken, som varje dag signalerar att mamma inte har ringt.

Solveig undervisar i den seendets konst som är läsande och betraktar litteraturen som antingen äkta eller falsk. Den "äkta" litteraturen talar rakt in i henne: "Se och se och se, säger den. Se och se. Detta är verkligt. Detta lever." Den falska litteraturen har en blick som inte är solidarisk med det den ser. Mer än så kan Solveig egentligen inte säga. Hon menar, liksom Ørstavik, att verket blir till i läsaren/betraktaren, men den viktiga skillnaden mellan dem är att Solveig saknar insikt om betydelsen av varifrån man betraktar ett verk, och vem det är som tittar/läser. Hon vill få sina studenter att se litteraturen genom hennes ögon: "Som i Sound of Music när hon är ute med barnen på de stora hedarna, och de kommer till en kulle och står där och musiken är runt dem och i dem och de är i det tillsammans och ser."

Relationen till litteraturprofessorn Hilde, som utvecklas under vecka 43, är en förälskelse blandad med moderslängtan. De två verkar, åtminstone till en början, se litteraturen och därmed kanske också världen från precis samma plats, vara nästan samma kvinna, mor och dotter, fast ännu närmare: "Solveig kände att Hilde försiktigt tittade in i henne, att hon förstod."

I Hilde, liksom överallt, innanför och utanför litteraturen söker Solveig likt en Narcissus sin egen bild och med den en total, liksom bortomspråklig förståelse. Det är lätt att genom exempelvis Julia Kristevas psykoanalytiska glasögon betrakta henne som fast i spegelstadiet, oförmögen att sluta spegla sig i modern och träda ut i språkets ordning som ett helt, fristående jag.

Vecka 43 vimlar av bilder av seende, speglar, blickar och återsken. Dessutom blir den, genom huvudpersonens tankar om litteratur, på ett märkligt sätt sin egen spegel, och kanske är detta Ørstaviks huvudsyfte.

Hennes roman säger "Se och se och se", men kan inte säga "Detta är verkligt. Detta lever." Berättelsen är en overklig, olevande konstruktion som vilar tryggt inom det traditionella berättandets ramverk. Solveig är en romangestalt, hon till och med pratar med sig själv på romangestalters vis, och den närgångna blicken på henne är just så närgången som bara en skicklig romanförfattares kan vara.

Texten har inga skärvor i sitt öga, bilderna har inga sprickor. Läsaren står inför en helhet; att spegla sig i, men också vara spegel åt. Texten tittar tillbaka. Det är som i en låt av det engelska triphopbandet Massive Attack: "I was looking back to see if you were looking back at me to see me looking back at you." Men allt står stilla, ingen dansar, det glittrar både äkta och falskt.

Roman

Jenny Tunedal